Rafael Altez kom som politisk flykting från Peru för 14 år sedan med en agronomexamen och en bakgrund som lärare på högskolenivå. Efter fem års universitetsstudier i Sverige har han fått två fil.kand. En i multimediapedagogik och en i media, kommunikation och statskunskap. Trots det har han aldrig sett skymten av ett jobb inom sina områden.

- Jag har sökt mer än 100 jobb det senaste året. Hälften av ansökningarna har inte besvarats och jag har aldrig kallats till en intervju, säger Rafael Altez.

Elvira Santos kommer från Colombia och är konstnär. Under sina fem år i Sverige har hon bara erbjudits praktikjobb.

Sedan i måndags hungerstrejkar de båda på Sergels torg. Med strejken som vapen vill de tvinga myndigheterna att göra något åt diskrimineringen.

Rafael Altez har försökt allt. Han har besökt den särskilda arbetsförmedlingen vid Medborgarplatsen för utländska akademiker. Men de hjälper bara dem som har varit i Sverige i mindre än fem år. Det som slutligen fick honom att arrangera hungerstrejken var när arbetsförmedlingen nekade honom en kurs som skulle ge honom möjlighet att arbeta som förskollärare.

- Jag förstår inte varför de inte vill hjälpa mig. Kanske tycker de att jag är för gammal, jag är ju 47 år, säger Rafael Altez.

I stället har han hankat sig fram på städjobb och inom vården. Han har försökt arrendera mark från bönder för att börja bruka jorden men utan framgång. Nu lever han på en a-kassa på 5 000 kronor netto i månaden. Av dem skickar han varje månad 1 500 kronor till sina tre barn i Peru.

Han har försökt få en bostad genom att ställa sig i bostadskön i flera kommuner. Men när han väl har fått ett erbjudande har han nekats på grund av sina låga inkomster. Sigtunahem har tagit bort hans två års köplats utan förvarning. Han har talat med en socialassistent om problemet i Sigtuna kommun, där han är skriven. Svaret blev att han måste ställa sig i bostadskön som alla andra.

I sin desperation vände han sig till Enheten för hemlösa i Stockholms kommun. Deras svar var att han lever på a-kassa och att han som normal svensk medborgare måste kunna lösa sina problem själv. Han kan inte jämföras med andra utslagna.

Rafael Altez har också diskriminerats på ytterligare ett område. Han har velat ta ett av sina barn till Sverige - men Migrationsverket sa nej. Barnet är 14 år och tror att pappan har svikit sitt löfte.

- Han har blivit deprimerad och apatisk, säger Rafal Altez med en blick så sorgsen att den inte går att beskriva i ord.

Elvira Santos är konstnär med en gedigen konstnärlig utbildning. Under sina fem år i Sverige har hon bara erbjudits praktikjobb. Hon känner sig utnyttjad. På den senaste praktikplatsen skulle hon få lön. Den såg hon aldrig skymten av.

Jag frågar varför hon inte gick till polisen och hon svarar att hon inte kan svenska så bra och inte känner till vad samhället kan hjälpa henne med. Hon vill ha jobb - inte praktik.

- Jag är konstnärinna - inte slavinna, står det i en folder om henne som hon ger mig.

Jag undrar om de har fått den respons de velat på hungerstrejken. Rafael Altez svarar att chefen för arbetsförmedlingen har varit där och sagt att han ska återkomma. Även Mona Sahlin gick förbi i tisdags och ska titta på fallet.

- Men hon pratar väl bara, som vanligt, säger han.