Hela Kaukasus har en lång historia av gisslantagande som medel för att sätta press på makthavare. I en skriftlig instruktion till Kaukasus befälhavare i början av 1800-talet stod det att 'lämna aldrig fältet utan gisslan', och bara några år tidigare skrev Katarina den Stora att en 'härskare av en så stor stat som vår måste vara autokratisk'. Tsar-Ryssland agerade med okuvligt godtycke gentemot lokalbefolkningen i stora delar av Kaukasus och brände hela byar när de inte fick gehör för sina order. Redan under tsar-Ryssland kunde man alltså se de spänningar som nu i allra högsta grad präglar regionen. Och redan under denna tid utvecklade tjetjenerna system för raffinerad gerillaföring.

Under det maktvakum som uppstod efter tyskarnas korta ockupation av norra Kaukasus under andra världskriget gjorde tjetjenerna ett försök att bryta sig loss från Sovjetunionen. Stalins respons på det han kallade landsförräderi blev omedelbar och hård och tusentals tjetjener deporterades 1944 utan omsvep till Sibirien.

I samband med Sovjetunionens fall 1991 deklarerade Tjetjeniens nya president Dzokhar Dudayev delrepubliken för självständig från Ryssland. Men landet var i stort sett laglöst och initiativet hade inget stöd från Moskva. 1994 beslutade Rysslands dåvarande president Boris Jeltsin att invadera Tjetjenien för att sätta stopp för självständigheten från Ryssland som då skulle förlora stor oljeproducerande region och ett stort mått prestige. Kriget mellan tjetjenska rebellgrupper och de dåligt utrustade ryska trupperna resulterade i över hundratusen döda, och flera gisslanincidenter under de två år det pågick. Efter ett stort gisslandrama i en stad i grannrepubliken Dagestan gick Jeltsin med på ett eldupphör och i maj 1997 skrevs ett formellt fredsavtal under. Dock utan en lösning på självständighetsfrågan.

Tjetjenien förblev laglöst, utan struktur, fungerande skolor och sjukvård och med ett brinnande motstånd mot Moskva. Efter attackerna mot bostadsområden i Moskva och Volgodonsk 1999 beslöt Rysslands då nye president Vladimir Putin att åter gå in militärt i Tjetjenien. Motivet var att stävja terrortendenserna en gång för alla. Kriget förvandlade denna gång Tjetjenien till en ockuperad zon och det hårdföra ryska godtycket från 1800-talet gick i repris. Det lilla förhandlingsutrymme Jeltsin trots allt fick till stånd, stängde Putin snabbt.

Och hans sätt att hantera situationen i Kaukasus har onekligen fått internationell kritik. Putin gömmer sig bakom det, för honom, mycket vältajmade 'kriget mot terrorismen' och har upprepade gånger avböjt internationell hjälp till regionen. Men resultaten av hans auktoritära ledarskap börjar utmana honom. Hans uppmuntrande av nationalismen och tillåtelse för Tjetjenien att bli det getingbo av våld och brott mot de mänskliga rättigheterna som det är i dag, är en väg mot normalisering som känns föga framgångsrik. Hans bibehållna stöd har hittills kunnat förklarats med de totalkontrollerade ryska medierna, men gisslantagningarna de senaste åren går inte längre att mörka för det ryska folket och övriga världen. Teatern i Moskva 2002, självmordsbomber 2004 och nu senast händelserna i Beslan har haft siktet inställt på oskyldiga civila för att generera maximal uppmärksamhet.

Kaukasus-forskaren på Institute for war and peace reporting, Tom de Waal, skriver i sin rapport Europe"s darkest corner att:'på håll kan konflikten i Tjetjenien tyckas tydlig: ett oförsonligt islamistiskt folk mot en invaderande stormakt' Men han förklarar vidare att tjetjenerna är ett bergsfolk med en historia att bekämpa sin hopplösa situation gentemot Ryssland. De flesta är sunnimuslimer och många har hårt bekämpat de fundamentalistiska islamistiska strömningar som infiltrerat deras land de senaste tio åren. De flesta tjetjener pratar ryska bättre än de pratar tjetjenska och nästan undantagslöst har de familj eller släkt som arbetar i Ryssland.

- Ett samröre med extrema former av islam är mer ett uttryck för bristen på en dialog med Moskva än något annat, säger de Waal i en intervju med brittiska BBC.

Så med en delrepublik där majoriteten är uppvuxna i konstant krigstillstånd och där en tiondel av befolkningen utplånats med Moskvas godkännande, forsätter Ryssland agera valhänt och tvetydigt, till synes snarare tyngda av historiens börda än vis av dess erfarenhet.