VECKANS ORD: Persiska spår

Divan (förr även stavad med w) har sitt ursprung i persiska diwan - vars rot är dib"r "skrivare" - med följande betydelser: persisk eller arabisk diktsamling, praktrum, register, räkenskapsböcker över statshushållning, skrivrum, statsråd, vilsoffa, ämbetsrum eller ämbetsverk. Ordet nådde arabiskan med betydelsen tullbyrå, skattbyrå. Det lånades sedan turkiskan i samband med arabernas religiösa och politiska erövringar.

Divan uppmärksammades först i Europa med den arabisk/turkiska betydelsen "kronrådet" i Osmanska riket eller praktrum. Att det även blev benämningen på en möbel beror på att turkiska praktrum (divaner) ofta hade sådana vilsoffor längs väggarna. De var långa, låga, helstoppade, utan vare sig synligt trä eller karmar. I stället för ryggstöd användes lösa dynor. I mitten av 1790-talet nådde möbeln Sverige via Frankrike.

Ordet har även använts på svenska i betydelsen en diktsamling som utmärks av orientaliska motiv med den persiske poeten Hafiz Diwan som förebild, ursprungligen spritt i väst genom Goethes West-Östlicher Diwan. Det mest kända svenska exemplet är Ekelöfs Diwan över Fursten av Emgión (1965).

Divansbord var benämningen på ett elegant soffbord under 1800-talet. Skivan, som uppbars av en mittpelarfot, var vanligen oval eller rund. Termen lanserades under empiren, då soffgruppen kom på modet.

Jasmin har använts på svenska sedan mitten på 1600-talet, ibland i formen jesmin, för att beteckna en typ av (prydnads)buske, tillhörande olivväxternas familj, med klasar av syrénliknande, gula eller vita, ofta starkt väldoftande blommor. De används bl a till parfymframställning eller för att smaksätta te. Några arter har även använts inom folkmedicin. Varianten schersmin - där ett sekundärt r har inkräktat - är egentligen en annan växtart.

Ordet kom till svenskan av franska jasmin, av latin jasminum, till grekiska iasme, som även avsåg väldoftande olja, via arabiska jas(a)min, av persiska jasam/jasmin/ jasman med samma betydelse.

Nargile(h), även nargila och argileh, den österländska, särskilt turkiska, vattenpipan, är egentligen ett persiskt ord för kokosnöt. Benämningen kan spåras tillbaka till faktumet att en nargileh är så konstruerad att röken innan den avnjuts, leds genom ett kärl, förr kokosnötskal, numera av glas, med vatten för att avkylas. Vattenpipan har sitt ursprung i Indien och kom därifrån till Persien, Turkiet och övriga Mellanöstern. Ordet är troligen belagt på 1800-talet eller tidigare. Inför 2004 önskar Tidningen Arbetarens redaktion något idylliskt: Olivlundarna står där de en gång stod. Barnen springer ur husen. I nästa stund har också alla bosättningar i hela Palestina och alla militärbaser i Irak försvunnit i ett svart schakt, människorna dansar dabke-dans, röker nargila och älskar i det varma skenet från Klippmoskéns kupol. (Andreas Malm, Arbetaren nr 51-52, 2003 ).

Talk, den vitaktiga, mjuka mineralen, som i finmalen form sedan länge har använts till hudvårdspuder, särskilt mot utdunstningar från olika kroppsdelar, samt som smörj- och polermedel, lånades till svenska på 1600-talet. Ordet kom via tyska Talk, av engelska talc över medeltidslatin talcum av arabiska tal(a)q, som i sin tur kommer från persiska talk.