Stockholms Fria

En utflykt i Mittens rike

I dag vandrar vi in i Mittens rike - och ut igen för att hämta en i min förra artikel utlovad cappuccino.

Ända sedan 1600-talets början kastade Europa, inte minst Sverige, alltmer lystna blickar mot Kina, avundsjuka på dess lukrativa och högst hemliga silkesindustri, som hade bedrivits sedan ungefär 4000 f Kr. Inget annat att göra än att efterapa företeelsen. Under inflytande av en merkantilistisk näringspolitik anlades under det sena 1600- och 1700-talet

sidenfabriker i många europeiska länder.

I dag vandrar vi in i Mittens rike - och ut igen för att hämta en i min förra artikel utlovad cappuccino.

Ända sedan 1600-talets början kastade Europa, inte minst Sverige, alltmer lystna blickar mot Kina, avundsjuka på dess lukrativa och högst hemliga silkesindustri, som hade bedrivits sedan ungefär 4000 f Kr. Inget annat att göra än att efterapa företeelsen. Under inflytande av en merkantilistisk näringspolitik anlades under det sena 1600- och 1700-talet

sidenfabriker i många europeiska länder.

Kanton hette en kortlivad industriby som i mitten av 1700-talet etablerades vid Drottningholm för kinesiska sidenvävare. Initiativet togs av kronprinsessan, sedermera drottningen, Lovisa Ulrika. Hon inkallade den franske sidenexperten B T Peyron från Lyon att leda projektet och lät också anlägga en mullbärsträdsodling för uppfödning av silkesmask. Här fanns under 1820-talet så många som trettio sidenfabriker; 1870 återstod endast två. Det sista sidenväveriet lades ner 1974.

Det stockholmska Kanton fick förstås sitt namn efter den kinesiska staden med samma namn, som är en europeisk förvrängning av Kuang-tung eller Kuang-chou, sedan länge känt för sina silkesspinnerier och -väverier. Inte för att svenska myndigheter ansåg att alla hade rätt att klä sig i det fina tyget. 1766 utfärdades en överflödsförordning mot lyxkonsumtion, inklusive bruk av siden. För sådan flärd gällde noggranna föreskrifter.

Vad gäller Kina fick landet sitt namn av den kortlivade Ts"in dynastin, 255-206 f Kr. Benämningen med varianterna 'Sin' och 'Chin', gavs först till ett kungadöme på västra gränsen, som hade utvecklats under det konstanta hotet av räder från mongoliska ryttare. Kungadömet lyckades 221 f Kr ena vad vi i dag kallar för Kina. Från denna tid härstammar åtminstone till sin begynnelse ett byggnadsverk av gigantiska mått, den Stora Muren, i väst känd som Kinesiska muren. Meningen var att skydda sig mot de inkräktande nomadfolken i norr, särskilt mongolerna.

Även om kineserna ända sedan fornhistoriska tider etnocentriskt har kallat sitt territorium för 'Chung-kuo', 'Mittens Rike', har det varit känt för västerlänningar under en rad namn. Medeltida Europa trodde att det i den norra delen av vad vi i dag kallar för Kina, låg ett land känt under namnet 'Cathay' eller 'Kitaia', efter ett folk som kallades Khitanerna. Därav 'Kitaï', som fortfarade är det ryska namnet på Kina. På 1500-talet började portugisiska handelsmän att kalla hela kejsardömet för Kina, och när portugisiska missionärer i Peking rapporterade att Kina och Cathay var mer eller mindre samma plats, föll benämningen Cathay i glömska i väst.

Ett ord som har ynglat av sig från kines är att kinesa. Detta vardagliga, nu något föråldrade verb, är belagt som studentslang i mitten på 1850-talet. Betydelsen är förstås att sova över hos någon, i en improviserad säng, typ 'slagga', på golvet. Benämningen är uppenbarligen fördomsfull. Ja, som om kineser saknade sängkultur.

Efter vår kinesiska resa är det på sin plats med en cappuccino. Denna beigefärgade vätska har förresten börjat drickas lite här och var i de kinesiska storstäderna.

Cappuccino, belagt på svenska i början på 1960-talet, tillhör Sveriges begynnande så kallade kaffekultur. Benämningen på denna kaffevariant med het mjölk eller grädde som har vispats till skum och sen toppats med kakao- eller chokladspån, är besläktad med svenskans kapuschong, engelskans cape och även cap. Därmed går ordet ytterst tillbaka till latin caput "huvud".

Närmast är ordet en diminutivform av italienska cappuccio "kapuschong", som gav upphov till benämningen kapucinermunk. Kanske verkar det långsökt, men cappuccino sägs kunna spåras tillbaka till den bruna färgen på munkarnas kåpor. Undertecknad tror dock att den vispade grädden/mjölken ansågs vila på det mörkare kaffet som kapuschonger på de nämnda munkarnas skallar.

Det påstås att stickning är en ny hobby på kaféer i New York. Den bedrivs som ett slags ny form av yoga: 'Över en cappuchino tar folk fram stickningen, som både lugnar nerverna och ger nya kontakter' (osignerad, SvD 7 feb 2004). Frågan är om det är sådana kontakter man vill ha.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Veckans ord: divan, jasmin, nargileh, talk

Jag har på senare tid fått förfrågningar om en hel del ord - av allt att döma utan inbördes röd tråd. Vid närmare eftertanke visar det sig att de mest intressanta har ett gemensamt persiskt ursprung. Eftersom ingenting går upp mot lite språkligheter för att återföra hjärnan från sommarens softande och degande till livets allvar, tänker jag dela med mig av dessa ord till SFTs trogna läsekrets. Alfabetiskt utgör de dagens skörd.

Stockholms Fria

En ordbiff som inte passar Lindström

Jag inleder dagens artikel med ett par invändningar mot Fredriks Lindströms Världens Dåligaste språk. Jag har nämligen tillbringat några timmar att bläddra igenom de ofta ytliga, självklara sidorna. På sidan 37 ger han en kort lista av ord som han kallar för 'ljudmålande'. Där inkluderar han två exempel - konkarongen och momangen - vars ursprung och mening är allt annat än bara ljudmässiga.

Stockholms Fria

Några läckerheter österifrån

Dagens ord: nasi goreng, kaviar, marsipan. Det våras för en hel del just nu. Men knappast för något samförstånd mellan öst och väst. Så, jag drar mitt strå till stacken genom att som vanligt välja ett axplock österländska lånord från de etymologiska förfrågningar som jag har fått på senare tid. (Fortsätt gärna att mejla mig era funderingar.) Dagens potpurri är en sällsynt blandning: nasi goreng med kaviar och marsipan som dessert.

Stockholms Fria

Ett sommaräventyr på 1960-talet

Det var en högsommar på 1960-talet. En het, dammig juli hade nått sin mitt: om två veckor skulle jag fylla 18. Jag hade ingen vidare lust att stanna i Paris utan M. Hon hade gett mig sin adress i Växjö, en kram - och åkt hem. Jag lovade att hålla kontakt.

Stockholms Fria

Nathalie Ruejas Jonson och det autistiska perspektivet

Det skeva perspektivet, det lilla som blir enormt, det stora som försvinner. Alla ord som regnar i kaskader över världen tills den inte syns längre. Och så stunderna med hörlurarna på max för att få ledigt en stund. Kaoset och skammen inför kaoset. Att be om hjälp. Att få hjälp.

© 2024 Fria.Nu