Stöd i stället för superfängelser
Den vanligaste frågan efter rymningarna från svenska slutna anstalter har varit hur de lyckades ta sig ut. 'Ska inte Hall vara den mest rymningssäkra anstalten' och så vidare.
Däremot verkar inte många fråga sig vad som driver internerna att begå dessa handlingar. Eftersom ingen ställer den frågan undersöks heller inte orsaken till problemet. Och när orsaken inte undersöks kommer vi heller inte att se vilka åtgärder som vore konstruktiva. I stället kommer säkerheten att bli hårdare, vilket antagligen kommer att leda till att fler interner försöker ta sig ut eller på annat sätt visa sitt missnöje.
De konstruktiva åtgärder jag talar om är olika former av rehabilitering, som narkomanvård och förberedande arbete för internens återanpassning i samhället. Sådana insatser är idag så gott som obefintliga. Nyköpings anstalt är ett exempel. Där talar kriminalvårdsinspektörerna så fint om motivationsavdelningen, där det är tänkt att man ska ha motivations- och terapisamtal, ledda av utbildad personal. De intagnas sanning ser dock annorlunda ut. Jag har talat med flera intagna där. De berättar att de inte har stött på något professionellt rehabiliteringsarbete vare sig på motivationsavdelningen eller på den vanliga avdelningen. I stället har man på sin höjd haft enstaka gruppsamtal ledda av vaktpersonal utan relevant utbildning. På papperet har Nyköpings anstalt alltså erkända behandlingsmetoder att erbjuda. I praktiken ser inte internerna röken av detta. I teorin ska även internerna kunna välja ifall de vill ha vård för sitt missbruk. I praktiken, säger kriminalvården, finns det inte tillräckligt med platser för att internerna ska kunna välja. I praktiken, säger internerna, finns det ingen vård alls att få. Att ens kalla en institution som denna kriminalvård är vilseledande och ett skämt.
Faktum är att det finns en form av vård som är mer givande för klienten och billigare för samhället, nämligen paragraf 34-hem. Men de motarbetas till och med. Syftet med paragraf 34-placeringar är att ge klienten tillgång till vård eller behandling som kriminalvården inte kan ge. Men av enskilda kriminalvårdschefer ses det i stället som en kostnad. Anledningen till detta är att när anstalten till exempel familjehemsplacerar en intagen måste de både betala för det och ta in en ny intern till den lediga platsen. För den enskilda anstalten blir det alltså dubbla kostnader, men för samhällsekonomin en vinst. Kriminalvårdscheferna tycks tävla om vilken anstalt som har minst utgifter.
Vi måste lära oss se igenom regeringens och kriminalvårdsstyrelsen påståenden om att det fattas pengar. Egentligen handlar det bara om hur man prioriterar inom kriminalvården, och hur man väljer att använda skattepengarna. Är det så att vi klarar oss utan en fungerande kriminalvård, men inte utan ett medlemskap i EU?
Att man nu kan ta pengar från försvaret och lägga på hårdare bevakning av anstalterna, men tidigare inte kunnat lägga pengarna på vården är ett exempel på att regeringens sanning kan se olika ut vid olika tillfällen.
Myterna om vår svenska kriminalvård är många, och det är dags att börja lyssna på sanningen från dem som lever med den. Det är dags att sluta tro blint på de lögner som kriminalvården och regeringen förser oss med. När det inte längre finns vård att tillgå på de svenska anstalterna, och lokalerna används som förvaringsbunkrar, är det inte så konstigt att de intagna blir rymningsbenägna. Det har de mer eller mindre rätt till.
