Det har rört på sig på Stockholms galleriscen de senaste två tre åren. Medan de tunga prestigegallerierna har flyttat från Östermalm och hopat sig runt Hudiksvallsgatan i nordvästra Vasastan, och Östermalm därmed i sin tur blivit något av ett centrum för nyetablerade och växande gallerier, har östra Södermalm etablerat sig som en samlingsplats för de konstnärsdrivna och kommersiellt mer oberoende rummen.

Inom några få kvarter hittar man politiskt engagerade Tegen 2, avslappnade och chosefria Candyland samt det unga, vassa Galleri Bastard – som nyligen fick tidningen Nöjesguidens Stockholmspris. I området ligger också Studio 44/CFF (Centrum för fotografi) som åtminstone med sin storlek skulle kunna betraktas som det närmaste en alternativ institution vi har i huvudstaden.

Nu finns ännu ett ställe att hålla ögonen på, det är Hang-ups som ligger på Rutger Fuchsgatan 5 och drivs av konstnären Sebastian Nordbeck. Efter ett par korta samlingsutställningar är det nu dags för galleriets första separatutställning: Allan Södermans Tapeten.

Allan Söderman är grafiker och hela utställningen är uppbyggd utifrån ett par olika motiv som upprepas i olika trycktekniker, och i några fall även manipulerats manuellt. Det ena är ett myllrande rytmiskt mönster av fåglar, löv och grenverk. Motivet har transformeras från ett skört träsnitt till en silkscreentapet som inte bara täcker väggarna utan även växer ut över en stor del av taket. Två av de ursprungliga träsnitten hänger ramade ovanpå och omringade av tapeten. Kanske kan det läsas som en kommentar till olika konstnärliga teknikers inbördes hierarkier och uppdelningen mellan det avgränsade, unika och i någon mening oanvändbara konstverket och det mångfaldigade brukbara konsthantverket? Eller handlar det om natur och kultur?

Det andra motivet inbjuder till en sådan läsning: en silkscreenad stadshorisont som upprepas tre gånger i rad. Söderman har gått lös på de tre trycken, målat på och skurit ut mönster i dem och på så sätt förvandlat dem från multiplar till unika objekt som bildar en slags triptyk.

Som helhet känns det som att Tapeten mer bygger på energi och ett jävlar anamma än på konstnärligt finlir. Jag tror inte att konstnären skulle ha något att invända mot ett sådant omdöme. Energin gör utställningen såväl till en bra representant för områdets konstliv, som en spännande utgångspunkt för galleri Hang-ups fortsatta verksamhet.