Det finns faktiskt anledning att ifrågasätta sjuksköterskornas lönekamp (syster Bror och Fredriks också). Jag försöker inte utvärdera de relativa lönenivåer som råder mellan yrkeskategorierna i vården eller samhället i övrigt utan i stället påstår jag att alla med fast heltidslön har för mycket.

Antal kronor är egentligen inte det relevanta måttet fastän löner utbetalas i pengar. Vad vi har för mycket av är köpkraft av materiella resurser. Vi kan köpa för mycket bensin och el, för mycket kaffe, för många indiska skjortor, dammsugare från Ungern, korgar från Balkan och elektronik från Asien. De mest upprörande orättvisorna är inte mellan yrkeskategorier inom Sverige utan mellan västerländsk standard och andras.

Det finns stora orättvisor inom Sverige också, men de värst utsatta finns bland dem utan jobb. Vore intressant om lönekollektivet kunde ta sig an även detta ansvar nu när rationaliseringarna gör att många blir utan jobb. Men löneförhandlingarna brukar inte inkludera dessa.

Lönekamperna i Sverige är därför i grunden orättfärdiga. Problemet är dock att en utebliven löneförhöjning kan bli en orimlig vinst i företagen. Det är verkligen inte något att värna om. Kampen borde ha istället två sidor. En etisk kamp, där bolagen tvingas ta solidariskt ansvar för miljön och utsugna arbetare i produktionsledet. Och en omvänd lönekamp där de med högre löner begär att få lägre så att köpkraften minskar! Det kan också gälla andras. Syrrorna skulle kunna strejka mot läkarnas höga löner och dessutom bojkotta de penningkåta stafettläkarna.

Samma agerande bör ske över hela arbetsmarkanden, både för ingenjörer, chaufförer, rörmokare och lärare. Man brukar hävda att en del yrken behöver få högre status. Men status ska inte utryckas genom håvor som uppkommer via rovdrift av natur och medmänniskor. Status borde arbetstagarna söka i tillfredställelsen att göra ett gott jobb och i omgivningens uppskattning. Givetvis borde inte heller företagen sträva efter vinster i stället för tillfredställelsen av en god insats.

Men många satsar ett antal år på utbildning och anser därför att de ska ha mer. Att gå på utbildning är dock ett livsval som man inte behöver kompenseras för. Men det är trots allt inte så kul att börja arbetslivet med höga låneskulder. Med medborgarlön försvinner det problemet och om inte det införs snart nog kan man satsa på studielön. De som redan har studieskulder kunde få dem avskrivna om de accepterar en solidarisk lönenivå.

Det finns goda skäl för idén om lönesänkningar. Tanken att ge människor lön efter behov är ett. Det är också viktigt att tänka på konsekvensen av vårt miljörov i form av klimatproblem, skogskövling eller tömmandet av världens fossila resurser. Vi behöver ställa frågan; vem ska ta ansvar för att minska den överkonsumtion som vi ägnar oss åt. Är det verkligen de vinstdrivande företagen som vi vill kunna förlita oss på? Egentligen borde det vara självklart att den fackliga kampen sätter fokus på arbetsmiljö, friskvård, kortare arbetstid och meningsfylld produktion. Världen behöver en mänsklighet som ägnar sig åt frid i stället för prylhysteri. Fred i stället för vapen och människor som väljer solidaritet i stället för gruppegoistisk kamp för högre löner.

Upp till kamp mot lönehöjning!