Klockan är tre på morgonen och gatljusets gula sken är det enda som lyser upp Gilvan Gomes ansikte när han väntar på bussen som ska ta honom till arbetet. – Jag började att hugga sockerrör med min pappa redan när jag var åtta år. Här finns det inget annat. Bara sockerrör, säger han.
Längst ner i backen syns bussens lampor när den kör runt gathörnet, Gilvan Gomes ställer sig upp och håller ut handen för att markera att han ska med. En lapp i vindrutan meddelar att "endast arbetare" får åka med på företagets buss.
– Vi siktar på de lägsta utsläppsnivåerna av växthusgaser av något land i Europa 2020, sade miljöminister Andreas Carlgren i Ekots lördagsintervju den 23 februari i år.
I Sverige ökade försäljningen av etanol med 152 procent under 2007, rapporterar Svenska petroleum-institutet, och var femte bil som säljs i Sverige i dag är en så kallad miljöbil.
Miljöminister Carlgren klargör också att regeringens ambitioner inte bara sträcker sig till omställningen av svensk energikonsumtion, utan även innefattar projekt i bland annat Brasilien för att främja biobränsleindustrin.
70 procent av Sveriges totala etanolimport kommer i dag från Brasilien, enligt siffror från Svenska naturskyddsföreningen.


Fler och fler rapporter och reportage som handlar om de brasilianska sockerrörsarbetarnas situation når också nu den svenske konsumenten. Statistik från det brasilianska arbetsministeriet visar på en ökning av människor som utnyttjas på de brasilianska sockerrörsfälten. Under 2007 fritogs totalt 6 000 personer från arbetsköpare som utnyttjat människor till en sådan grad att arbetsministeriet kallar det "slavliknade förhållanden." Hälften av alla upptäckta fall av slavarbete skedde på sockerrörsplantager.
Dödsfall på grund av bristande säkerhetsrutiner är vanligt förekommande under etanolproduktionen. I januari i år dog tre arbetare i delstaten Alagoas på väg till etanolfabriken i företagets buss, men förutom säkerhetsbristerna är också utmattning en annan vanlig dödsorsak.
– Arbetarna måste konkurrera med mekaniseringen av etanolindustrin. På vissa platser måste de hugga ner så mycket som 18 ton sockerrör per person och dag, säger Fátima Jacinto från Pastoral de migrante, den kristna organisation som organiserar migrerande lantarbetare.
60 procent av sockerrörsskörden huggs ännu av människor, men mekaniseringen av arbetet på fälten hotar många arbetstillfällen.
– På flera platser är den mänskliga arbetskraften fortfarande billigare och mer effektiv än maskinerna, men etanolproducenterna utnyttjar konkurrenssituationen och kräver mer och mer av arbetarna, tillägger Fátima Jacinto.


När Gilvan Gomes och de andra arbetarna kommer fram till plantagen har klockan hunnit bli strax efter fyra på morgonen. Det brända fältet ryker fortfarande i solens första strålar. För att spara tid och för att effektivisera arbetet brukar man sätta eld på sockerrören och bränna bort alla delar som inte behövs, men gaserna som bildas är giftiga för arbetarna och de kringliggande samhällena drabbas av föroreningar i form av sot och aska. Sockerrörsarbetarna börjar arbetet direkt, medvetna om att de jobbar på ackord och då får betalt per viktenhet.
Men expansionen av sockerrörsindustrin kan också få mer långsiktiga konsekvenser för det brasilianska samhället. I Brasiliens grundlag står att jord som inte fyller sin "sociala funktion" ska omfördelas till jordlösa människor. Detta kan till exempel ske när ingenting produceras på egendomen eller när miljölagar inte följs. 2007 var ett bottenår för landets jordreform och endast 204 000 hektar mark tillföll jordlösa. Regeringen, med president Luiz Inàcio Lula da Silva i spetsen, hade aldrig förr exproprierat så lite jord. 2006 omfördelades 539 000 hektar och året innan det 924 000.
– Olyckligtvis prioriteras agrobusiness inom den nuvarande regeringen, sade João Pedro Stédile från de jordlösa lantarbetarnas rörelse Movimento sem terra, MST, till tidningen Folha de São Paulo den 7 januari i år och syftade främst på etanolproduktionens framväxt.
MST är en av Brasiliens sociala rörelser som anser att det största hotet mot landets jordreform i dag är de växande agroindustrierna. En stor del av rörelsens kritik riktas mot regeringen som inte bara tillåter utländska och nationella storföretag att köpa upp stora områden med bördig jord, utan också mot en ekonomisk politik som välkomnar en sådan jordbruksutveckling.


Chico Daniel är kommunikationschef på Incra, det statliga organ som utför jordexproprieringar.
– Med soja, boskapsskötsel, sockerrör och eukalyptus som bara får större och större vikt på marknaden så kommer vi inte att få en jordreform i Brasilien. Tyvärr, säger han.
Enligt Incra finns det flera orsaker till varför så få landområden exproprierades i fjol.
– Förra året strejkade Incras tjänstemän och regeringen dröjde med att tillsätta nya ministrar vilket gjorde att Incras arbete försenades. Men numera är det också svårare att expropriera mark, helt klart på grund av dessa monokulturer, säger Chico Daniel.
Under 2007 ökade Brasiliens ekonomiska tillväxt med hela 5,4 procent vilket inte ens regeringen hade väntat sig.
– Den höga tillväxten kommer att avpolitisera landet och göra det svårare för sociala rörelser, exempelvis MST. Resultatet blir, även där, en svagare jordreform, tillägger han.


I februari 2008 skrev tidningen Folha de São Paulo att genomsnittspriset för jord i Brasilien aldrig någonsin varit så högt. Markpriset är en annan faktor som försvårar för Incra, men det har också följder för människor och för miljön eftersom jakten på nya jordar intensifieras. Det statliga miljöinstitutet Ibama varnar för att skogsskövlingen av Amazonas regnskogar ökar igen och anger monokulturerna som den främsta orsaken till skövlingen. Brasiliens största organisation som arbetar för ursprungsfolkens rättigheter, Cimi, rapporterar att guaranifolkets territorium inte respekteras i delstaten Mato Grosso do Sul: "Den oroväckande" utvecklingen har lett till flera "konflikter med dödlig utgång för guaranifolket," skriver Cimi och anger de växande sockerrörsfälten som den främsta orsaken till konflikterna.
Kläderna på kroppen är Gilvan Gomes enda skydd mot gaserna, tillika mot växtgifterna och den 35-gradiga hettan. Den kristna jordrättighetsrörelsen Comissão Pastoral da Terra, CPT, uppger att sockerrörsarbetarna oftast inte kan arbeta efter att de fyllt 45 år. Deras kroppar är helt utslitna och lungorna förstörda av de giftiga gaserna.
– Förra året fick jag kramp i hela kroppen, säger Gilvan Gomes. Benen, armarna, allting blev hårt. Man vill ju inte dö på fälten, eller hur?
Han bryr sig inte om att få något svar på frågan utan böjer sig igen för att med snabba rörelser hugga av sockerrören vid marken.


På senare år har både MST och CPT stött på en annan typ av problem i sin kamp för jordreform i Brasilien. När rörelsens medlemmar väl får tillgång till odlingsbar mark genom jordreform så finns ofta inte tillräckliga resurser för att bönderna ska kunna använda marken på det sätt som de själva vill.
– Förut odlade jag allt möjligt, rotfrukter till exempel. Nu tvingas jag att odla sockerrör, säger familjejordbrukaren Fernando Barbosa som bor på en av CPT:s nybosättningar i delstaten Paraíba.
Bristen på teknisk assistans av agronomer gör arbetet svårt för småjordbrukarna i det torra nordöst, likaså har bönderna oftast begränsade ekonomiska resurser när de tilldelas en bit jord. Ägarna till socker- och etanolföretagen har varit snabba att fylla detta behov. De lokala raffinaderierna säljer utsäde, gödsel och växtgifter till småjordbrukarna och tar sedan betalt i sockerrör.
– Innan jag fick en bit jord så arbetade jag på sockerrörsplantagen, säger Fernando Barbosa. Men jag trodde aldrig att jag skulle komma tillbaka till det. Det är förskräckligt! Jag vill inte bli beroende av raffinaderiet igen. Allt skulle varit annorlunda om det funnits resurser för att odla mat.


Den sociala rörelsen CPT riktar stark kritik mot regeringen för att dagens ekonomiska resurser som erbjuds till småjordbrukarna är så små att de "är meningslösa," skriver koordinatören Plácido Junior i den nationella tidningen Brasil de Fato. "Investeringarna som har gjorts i nybosättningarna är löjligt små, både vad gäller den sociala som den produktiva infrastrukturen. Den tekniska assistansen har inte heller förbättrats," enligt Plácido Junior.
– Bönor? säger en av arbetarna på sockerrörsfältet. Ingen har råd att köpa bönor här, vi som är fattiga får klara oss på majsmjöl.
Konkurrensen om jorden gör att även matpriserna går upp i Brasilien. Basvaror som bönor, mandiok och ris har blivit dyrare vilket tvingar folk att ändra sina matvanor och äta en undermålig kost. Genomsnittsprishöjningen på bönor under 2007 var 150 procent, enligt CPT.
– En arbetare måste hugga två ton sockerrör för att kunna ha råd med ett kilo bönor, säger Thalles Gomes från CPT.


I dag måste sockerrörshuggarna stanna längre än vanligt på fältet, klockan börjar närma sig halv tre och det fattas fortfarande ett större område innan de är klara för dagen. I början av dagen tilldelas Gilvan Gomes och hans arbetskamrater en areal som måste vara helt skördad innan de får åka hem. Ibland kan de vara klara redan vid klockan två på eftermiddagen. Ibland måste de arbeta fram till fyra.
När skördesäsongen tar slut i de nordöstra delarna av Brasilien måste många av de fattiga arbetarna söka sig till sockerrörsfälten i centrala eller södra Brasilien. Detta sker allt som oftast på en svart marknad där en så kallad "gato" – en människosmugglare – tar ut höga avgifter för att transportera arbetarna till en främmande delstat där de kommer tillbringa fem månader innan de får åka hem. Det är osannolikt att Gilvan Gomes kommer att åka med någon av sina nuvarande arbetskamrater. Företagen och människosmugglarna gör allt för att minimera möjligheten för arbetarna att organisera sig och kräva sina rättigheter. De sammanför därför folk som inte känner varandra och som dessutom kommer från olika delstater.


Vad kommer etanolen betyda för Brasiliens utveckling? Regeringens linje är glasklar: förmånliga lån, låga exportskatter och svaga miljöskyddslagar lockar internationella entreprenörer som ser brasiliansk etanol som en god investeringsmöjlighet.
I februari 2008 publicerade den nationella brasilianska tidningen Brasil de Fato ett specialnummer on biobränslen. Där uttryckte de sin syn på den brasilianska utvecklingen så här:
"Jordbruksmodellen som bygger på monokulturer och export syftar till ett fortsatt kolonialt system [] Regeringen har därmed förlorat den historiska möjligheten att genomföra en omfattande jordbruksreform."
Gilvan Gomes sitter på bussen hem och pratar med sina arbetskamrater. Tre av dem har somnat och klockan kommer att ha hunnit bli fem innan arbetarna kommit innanför hemmets dörrar.
– Jag ska äta mat och gå och lägga mig. Sedan är det dags igen, säger en av dem.
Om två dagar är det söndag, veckans enda vilodag. Innan Gilvan Gomes går av bussen beklagar han sig över sin och arbetarnas situation:
– Egentligen finns det bara en framtid för cheferna som redan är rika och som bara blir rikare. Och vi arbetare blir bara mindre och mindre värda, säger han och går av bussen på samma plats han gick på för 15 timmar sedan.