William S Burroughs, av 1900-talets stora litterära rebeller, formade en en språkteori med den centrala tesen att språket är ett virus som lever i symbios med sin värd (människan). Men om språkvirusets inkubation avbyts aktiveras dess nedbrytande potential. Språket blir ett världsförstörande vapen. Denna fantasieggande idé har Johan Jönson tagit fasta på och mycket av stoffet i Virus är ett eko av den gamle beatikonens föreställningsvärld.

I postmodern litteraturestetik är referenser ett centralt stilgrepp. Arvet från semiotiken har lärt oss att varje referens invokerar alla de diskurser som hör samman med referenten. Att skriva Storbritannien är att referera till kolonialism, five o"clock tea, tweed, drottning Victoria, Beckham. En författares beläsenhet behöver således inte inkorporeras i undertexten. Det räcker att räkna upp: 'fördelandet passerar de inte längre kännetecknande delarna/ jmf marx jmf paz jmf ashbery/ vinden kan passera en helt annan plats'.

Ändå måste jag säga att Virus är en ganska njutbar läsning. Det är mestadels kallt och rått, men obönhörlig cynism är trots allt det bästa mediet för samhällskritik. Jönson tar sig an det mesta från globalisering och kapitalism till sjukskrivningsproblemet: 'den dvalliknande somatiken/krälandet i andras spillning/hatet mot de hjälplösa kreaturen [sic]'.

Styrkan i Virus ligger främst i Jönsons väldigt fysiska humor, i den vanvördiga behandlingen av kroppsvätskor och genitalier: 'svälj den smittade säden/medeamaterial/gravid med något oåterkalleligt avgränsande/'. Men om något ska hyllas är det efterordet, en essä skriven av Jonas J Magnusson och Jesper Olsson. I den finner man de utvecklade resonemangen som man saknar i de korthuggna dikterna.