Bland det mest behagliga som finns är att glädja sig åt att man har haft rätt. Än roligare är det när folk börjar erkänna det. Vi har haft rätt i frågan om jordens resurser! Jordens resurser är inte oändliga och vi människor måste hantera dem på ett balanserat sätt.

Allt fler inser det och till och med säger det. Vi blir riktigt stolta och upprymda. Givetvis är det mest klimatfrågan och kanske endast den som ger oss så kallade miljömedvetna denna kredd.

Hur besvärande är det då inte att det kommer ett gäng vetenskapsmän och hävdar att klimatförändringen inte alls är särskilt anmärkningsvärd och att den, i den mån den pågår, inte beror på en ökning av koldioxidhalten i atmosfären och inte alls är förorsakad av människan. Bakom de förändringar som vi ser ligger solen och endast solen. Säger de.

De flesta bland mina vänner fnyser åt sådant snack. FN:s klimatpanel, övertygande bilder i Al Gores film, ett allmänt konsensus och så vidare. Säger de. Dessutom är det säkert oljeindustrin och USA som ligger bakom de falska eller naiva forskare som ifrågasätter klimatkrisen. Jag har knappt träffat någon som tar dem på allvar. På Ultunas hemsida gör man satir av deras invändningar.

Men jag är yrkesskadad. Jag har, en gång, fostrats i fokuserad vetenskaplighet. Och då inser jag att jag inte kan avgöra vem som har rätt! Jag inser också att väldigt få bland dem som yttrar sig kan det. Vilka har tillgång till förstahandskunskap på området? Inte jag, sannolikt inte heller du. Hur gör man då?

Det finns två utvägar. Den ena är att ställa sig frågan om trovärdighet. Vilket gäng är mest trovärdigt? Oljemaffians eller Nobels fredspristagare? Låter enkelt, men blir vi inte störda av att kärnkraftslobbyn myser? Att ett veritabelt rov på både skogen och åkrarna planeras? Höghastighetståg blir en satsning på resurssnålhet? Kan det vara störande att allt fler ropar efter globala bindande beslut för att komma tillrätta med koldioxidutsläppen?

Jag kanske fortfarande hellre tror på klimatpanelen och dess anhang än på de andra, men för mig räcker det inte.

Den andra utvägen är att kliva tillbaka till ruta noll. Där miljörörelsen var för 30 år sedan. Det var inte smältningen av polarisar som vi fokuserade på, utan på det faktum att jordens resurser är begränsade. Ur detta drog vi slutsatser som att uttaget av fossila bränslen måste begränsas, att vi måste stoppa kärnkraften, att vi måste värna älvarna och skogen och att vi måste ändra den västerländska livsstilen.

Vi var medvetna om att naturens förmåga att upprätthålla sin ekologiska balans krävde att den i väsentligt högre grad måste lämnas ifred än vad den pågående 'utvecklingen' pekade mot.

Vi såg inte naturen som en oändlig resurs utan som någonting vi ville leva i samklang med.

När vi kan se hur horribel den framtid ser ut som de två lägren föreställer sig, med eller utan klimatkatastrof, är det extra viktigt att miljörörelsen tar nya tag, slutar sola sig i berömmelsens och framgångarnas växthusmiljö och återgår till basics, även om det kostar välbehövlig prestige.