Västerås är en viktig stad inom svensk graffitikonst. Här etablerades en hiphopscen redan 1983-84, samtidigt som i Göteborg, Malmö och Stockholm. I slutet av åttiotalet gjorde Puppet en serie målningar som nådde världsrykte och en av dem - I"ll burn you all - illustrerar graffiti om man slår upp ordet i Nationalencyklopedin.
Under nittiotalets andra halva blev staden en experimentverkstad för den svenska nolltoleransrörelsen med hårda massmediekampanjer och polisrazzior mot graffitimålare. Samtidigt blomstrade graffitiscenen och rapgruppen Looptroop skapade sig ett namn med politiska låtar som bland annat behandlade konflikten mellan myndigheter och målare.

Så när Västmanlands läns museum visar en utställning i Västerås för att öka 'förståelsen för graffitin som kulturhistoria och konstform', så är det en komplicerad och rik historia man tar sig an.
Och rent visuellt imponerar materialet. Sal efter sal med olika samlingar: klassiska hiphopfilmen Style wars visas tillsammans med lokalt filmmaterial med breakdance från mitten av åttiotalet, vackra och detaljrika målade ryggtavlor från slutet av samma decennium tillsammans med blackbooks och diverse målarverktyg uppstaplade på hyllor, samt fotografier på verk ute i staden och originalverk på duk. Bildmaterialet beledsagas av torrt informativa texter.

Blackbook Västmanland är en påkostad och synnerligen ambitiös utställning, inte tu tal om annat, men vad för slags utställning är det egentligen?
Jag har faktiskt lite svårt att bli riktigt klok på den. Är det en konstutställning? Möjligen. Men ofta känns upplägget lite teatralt, som om bilderna mer blir en scenografi, kulisser som pekar utåt mot något annat.
Ur en estetisk aspekt tycks det snarare vara en utställning om en bildkultur som kanske, men bara kanske, är konst.

Mer lyckad är den i så fall som en etnologisk eller antropologisk berättelse om en annorlunda subkultur. Texternas pedagogiska rubriker som 'Samhällets syn', 'Lag och moral' och 'Familj och omgivning' påminner besökaren om att graffiti är ett socialt och kulturellt fenomen som finns mitt i samhället.
Fast samtidigt blir helheten även ur detta perspektiv problematisk. Artefakterna och attiraljerna som exponeras prydligt uppradade på olika hyllplan bidrar till att graffitimålarna framstår som udda och exotiska, som de andra, vilket snarare riskerar att bekräfta ett utanförskap.
Det finns också vissa historieberättande drag, men som en historisk utställning hade Blackbook Västmanland krävt en historisk arbetsmetod och någon sådan kan i alla fall inte jag finna. Här och där pekas visserligen skillnader ut, men som helhet glider tre decennier av västmanländsk graffiti samman i en anakronistisk röra. Man kan nog uppleva det som befriande, men själv blir jag mest störd av att ett pojkrum med åttiotalsprägel landar på samma plan som bilder och rubriker från nolltoleransens sena nittiotal, taveldukar från i dag med burners från skiftet mellan 80- och 90-tal.

Inte ur något av dessa tre perspektiv känns utställningen helt genomtänkt och färdigarbetad. Fast samtidigt måste man ge Västmanlands läns museum kredd för att de lyfter olika perspektiv i ett ämne som de flesta andra institutioner inte vill eller vågar röra. För även om luften lite har gått ur nolltoleransrörelsen de senaste åren så är graffiti fortfarande en kontroversiell och laddad symbolfråga, vilket bland annat resulterade i att museets utlysta seminariedag med debatt om graffiti ställdes in. Enligt ryktet beroende på att inte en enda av stadens politiker eller tjänstemän ville delta.
Så när jag går runt kan jag inte låta bli att känna mig ogin som stör mig på en så välmenande och på flera sätt modig utställning. Då får jag syn på en målning... de där böljande linjerna och det luftiga, lätta måleriet; visst måste det vara, det kan inte vara någon annan; jag bläddrar i informationsbladen - jovisst, det är Deo som gjort den, tillsammans med Quality.

'Se på Deo och Puppet för inspiration' rappar Looptroop i låten Illegal commercials från 1997, och Deo som slutade måla under tidigt nittiotal har blivit en doldis i graffitikonsten, en som bara kännarna talar om - men då med beundran. Och det är först med hans och Qualitys målning som utställningen på allvar lyckas väcka graffitikonnässören i mig. Den är gjord 1989 åt Västeråspolisen, vilket i sig pekar mot ett annat sammanhang, och indirekt på ett annat, mindre polariserat, samhällsklimat.