Men vad som i dag skiljer Peace and Love från vilken stadsfest som helst är nog främst att man inte vänder sig till barnfamiljer, att en inträdesbiljett går på 560 kronor, att det säljs mer alkohol än chorizos och att artisterna vänder sig till folk företrädelsevis mellan 16 och 35.

Temat för året är Det fria ordet. Som komplement till stora och säkra akter som Motörhead och Broder Daniel visades på dagtid film i stadens biograf. Filmerna som presenterades i tre tematiska block: Civilisation, Våld och Kärlek, var till största del mindre filmer som inte skulle få så stort utrymme bland mer kommersiella produktioner. Bland annat visades Gudomligt ingripande; en film om hur en ensam mans ögon betraktar några utvalda människors situation i det svårt förnedrade och utnyttjade Palestina.

Mellan konserterna fanns kvällstid scenutrymme tilldelat enskilda talare och organisationer. Bland de agiterande organisationerna märktes Svenska freds- och skiljedomsföreningen som förutom att ha tilldelats plats på schemat varje festivaldag också fick en viss summa per såld festivalbiljett.

Ett trevligt inslag var Dalademokratens Göran Greider som på fredagseftermiddagen ensam klev upp på scenen med en av sina diktsamlingar i handen. Han inledde med en anekdot om hur tiotusen hippies en gång samlades för att bilda en mänsklig ring runt Pentagon för att med kärlek få byggnaden att lyfta. "Och det lyckades man med! En stund, sedan lade den sig på plats igen och man gick hem".

Med några få kompakta och samtidsmedvetna dikter berättade Göran Greider om det hat han såg i sin omgivning efter mordet på Anna Lindh. Han uppmanade åhörarna att inte låta hatet gå ut över andra än dem som verkligen förtjänar det.

Göran Greider gav en rest näve till hetsarna världen över och önskade oss alla Peace and Love.

Den som befann sig vid parken under fredagskvällen kunde, alkoholylandet och de svällda tribala tatueringarna till trots, skåda en sprängande rosa solnedgång till tonerna av det svensk-finska Hanoi Rocks.