De senaste veckorna har miljöpartiets ledning annonserat kursändring i en rad gröna profilfrågor. Anpassning till socialdemokraterna för att kunna sitta i regeringen är en trolig drivkraft bakom den utvecklingen.
Men vi bör komma ihåg att i en god demokrati är det först när besluten verkligen fattas som det finns en anledning till slutsummering. I det fallet har inte så mycket hänt. Partiprogrammet är fortfarande ett hyfsat stark grönt dokument. Räntefrihet, medborgarlön, betygsfrihet, förkortad arbetstid, humanistisk syn på flyktingar och ett utträde ur EU samsas där med en relativt stark miljöprofil.
Men det räcker inte med vad som står i ett program fastställt av partiets kongress, minst lika viktigt är vad som sker i partiets namn. Vilka frågor driver partistyrelse, riksdagsgrupp, partiets anställda och de två språkrören? Där blir bilden inte lika tilltalande och absolut inte entydig. Flera av de gröna profilfrågorna har fått råda i skymning, om de inte direkt har bekämpats av partiets maktelit.

Denna klyfta mellan kongresserna och maktens korridorer är ingen nyhet. Konflikten har pågått ända sedan mp kom in i riksdagen. Det nya är att dagens maktelit tar sig ton och börjar ta sig an ett ledarskap för förändring på ett mer drivet sätt. Man riggar ett så kallat rådslag, där man låter 2,5 procent av medlemmarnas åsikter sänka idén om ekonomisk grundtrygghet för alla, sannolikt för att makteliten är obekväm med kongressens åsikter i frågan. Sedan går språkröret Maria Wetterstrand ut med ett massmedialt succébetonat utspel om att partiet bör överge sitt krav på att Sverige ska lämna EU. Nästa utspel ifrågasätter sextimmarsarbetsdagen och till och med betygsfriheten nyanseras. Samtidigt sjunker partiets miljöprofil genom anpassningar till förhandlingsläget i riksdagen och så vidare.

Partiets kongress i maj kan säga ifrån, det har den gjort flera gånger, men det blir med allt högre odds. Det blir allt svårare. Men även om så sker har dessa kongresser också visat sig oförmögna att göra politiska personval. Den partistyrelse som väljs blir inte ett uttryck för kongressmajoritetens åsikter i politiska stridsfrågor, utan konstigt nog snarare tvärtom.
Så har det varit under många år. Nomineringsprocesserna av riksdagskandidater ute i landet verkar vara än mindre inriktade på de gröna profilfrågorna.
Som en direkt följd av det politiska tillsättandet blir också rekryteringsarbetet i kanslierna processer som riskerar att bli politiskt kontraproduktiva. Man sätter dokumenterade meriter före politisk hållning.

Det finns stora problem med denna utveckling. Dels växer ett demokratiskt underskott även i mp och dels finns inte ett tydligt grönt alternativ i svensk politik. Vad det gröna ska innehålla går att diskutera, men ett parti som kombinerar solidaritet med personlig frihet, decentralisering och ekologisk insikt är verkligen nödvändigt.
Men många frågar sig om mp verkligen är ett sådant parti. Och tänker man i så fall förbli det, trots att dess ledning har bestämt sig för att kräva regeringslinjen, med allt vad det innebär i en måttligt grön regering? Ska mp bli ett helt och hållet regeringsinriktat parti, med stort ansvar för flykting- och miljöfrågor, och därmed släppa fältet fritt för ett genuint grönt parti?