Det är onekligen smått fascinerande med ett rockband vars huvudsakliga inspirationskällor tycks vara Gustaf Fröding och Ronja Rövardotter. Även om John Bauer-lyriken ibland drar åt det smått överdådiga (så kul kan det inte vara att vara en frejdig odalbonde), fungerar de renodlade skogshyllningslåtarna generellt sett bäst - som i avslutande, väldigt vackra 'Gillstensrud.'
Kombinationen av folkvisefioler och mer renodlade rockriff kan föra tankarna till en del rätt förfärliga nittiotalskombinationer, men Paganus klarar av det på ett överraskande bra sätt - det låter stundtals som de bättre ögonblicken ur det svenska proggarvet. Det öser på rätt bra, helt enkelt. Tur är väl det. Inledande bomben 'Danssa Dansa Dansa' och blytunga 'Memento Mori' är bra exempel. Även om nu den förstnämnda inleds med raden 'svett och hud och lemmar, piss och blod och hår.'
Annars förtjänar sångaren Johannes Söderqvist att hyllas för att han konsekvent skivan igenom sjunger på värmländska. Efter Säkerts jämtländska är det helt klart dags för dialektrenässans i svensk pop.
En intressant och lovande bekantskap även för oss som inte tycker att vildvittror och johannesört är helt legitima fritidsintressen. Jag ser fram emot att få se var den här skogsrocken kan ta vägen.