När vi startade Rum var vi bara nio stycken, nu vet jag inte hur många vi är längre 22, 25, tror jag, säger Russol Al Nasser och öppnar dörren till deras replokal och studio, belägen på en av de många kullarna i Jordaniens huvudstad Amman.
Tillsammans med sin bror Tareq Al Nasser startade hon bandet 1998, och hon konstaterar överraskat att det faktiskt är på dagen nio år sedan.
– Och för att vara ett jordanskt band är det extremt lång tid, säger hon och skrattar.
Allt sedan starten har målet varit att blanda olika musikaliska stilar, äldre traditioner och samtida tongångar. Men också att blanda sammansättningen av musiker. Det nuvarande ålderspannet sträcker sig från energiska tjugotvååringar upp till rutinerade fyrtiotvååringar. Många av dem har pluggat musik och jobbar som musiklärare, ljudtekniker, studiomusiker eller andra musikrelaterade yrken. Andra beskriver Russol som rena naturbegåvningar.
Vid sidan av gruppens ovanligt vida åldersspann berättar Russol att de dessutom kommer från vitt skilda sociala bakgrunder. Rum är utan tvekan en etnisk, religiös och klassmässig mix. "Vi möts genom musiken, vi möts här", säger Russol och slår i en visande gest ut armarna mot rummet intill.

Innanför glasdörrarna är väggarna täckta av knallgult ljudisolerande skumgummi och på knappa tio kvadratmeter trängs trumset, saxofoner och fioler med tár, fingercymbaler och congas.
– Det har alltid varit min och Tareqs dröm att göra det här, att skapa en mötesplats där alla arbetar utan gränser, säger Russol.
Hon har hela tiden tagit ett stort organisatoriskt ansvar meda Tareq har varit den musikaliska motorn. Han började studera musik på högskolan i Amman, men kände sig instängd i den akademiskt trånga miljön och hoppade efter två år av utbildningen. Han ville lära sig musik efter andra ramar och gjorde sitt första egna projekt genom fältinspelningar med beduiner i den jordanska öknen.
Russol berättar att Tareq fortfarande lämnar stan när ska komponera, just nu är han exempelvis i Ryssland. Men oftast åker han ut till ökenområdet Wadi Rum, varifrån gruppen också tagit sitt namn.
– Tareq är en fantastisk musiker. Jag kan fortfarande inte följa hans händer när han spelar piano. Jag förstår inte hur han hittar ackorden, tonerna, melodierna. Han lärde mig att lyssna på musik. Det var han som lärde mig att urskilja bra kompositioner, ljud och stämningar, säger Russol, som själv har en examen i piano och flöjt.

Efter att hoppat av utbildningen började Tareq jobba som kompositörer åt en rad olika tvserier. Russol arbetade samtidigt som regissör och de hade mycket kontakt genom arbetet. Två syriska serier gick väldigt bra och Tareqs musik uppmärksammades, vilket gav dem möjligheten att starta Rum.
– I början spelade vi tillsammans i ett väldigt litet rum. De fanns plats för kanske tre personer, vi var nio, snart växte vi till sexton. Det fanns inget vatten och ingen luftkonditionering. Vi var tvungna att lära oss samarbeta i allt.
Russol betonar att allt måste vara helt perfekt för att Tareq ska bli nöjd. Hon menar att alla musiker måste hitta sin specifika individualitet och utveckla den i samspel med andra. Alla som spelar i Rum har enligt Russol en sådan kreativ individualitet och Tareq vet om det. Och han ger sig inte förrän alla når fram dit.
– När allt är klart brukar musikerna bli förvånade. Är det här jag? Är det jag som spelar det här?
Russol menar att Rum var det första riktiga banden i Jordanien och att de därigenom har fått en fostrande roll för musikscenen i landet.
– Det har hela tiden tillkommit nya musiker, samtidigt som äldre hoppat av. De flesta av dem som spelat i Rum har fortsatt på egen hand eller i andra konstellationer. Jag tror att de genom Rum lärde sig vad de vill göra musikaliskt, att många av dem hittade en riktning de ville följa.
Sahar Khalifeh har sjungit i Rum sedan starten. Hon är ursprungligen från Palestina, men har bott i Amman sen 1990. Hon menar att musikscenen i landet har utvecklats en hel del de sista tio åren, mycket tack vare Rum.
– Tidigare var alla mer individualistiska. I början var det svårt även med Rum, det var svårt att forma en något sånär fast grupp. Men det har verkligen förändrats nu, och jag tror att Rum varit en väldigt viktig förebild i den utvecklingen. Folk samlas för att spela tillsammans. Allt fler har börjat tänka på samma sätt som vi gjorde när vi startade, säger Sahar, och tillägger att pengar är ett stort problem. Det är väldigt svårt att leva på sin musik i Jordanien.

Shadi Khires spelar percussion, trumpet och piano och hoppar lätt runt bland instrumenten i Rum. Han är tjugofem, men har redan spelat i Rum i över sju år. Han berättar entusiastiskt om hur allting började när såg serien Nihayat Rajul Shoujaa, The End of a Brave Man, som Tareq gjorde musik till.
– Jag tittade på bilderna och hörde musiken, och sedan slöt jag ögonen och bara musiken var kvar. Det fanns någonting där som drog mig med. Jag köpte skivan och gick ständigt runt med musiken i mina hörlurar. Två år senare gick jag på en konsert och hörde samma musik spelas. Jag såg Tareq och förstod att han kom härifrån. Han var bara tjugo meter bort. Det var då jag bestämde mig för att börja spela musik.
Och ett halvår senare började Shadi spela i bandet.
Inifrån rummet med de gula väggarna hörs hur de andra medlemmarna övar in en ny låt. Drivande rytmer och körsång bryts av mot en klezmereuforisk saxofon, orientaliska tonföljder dras ut och förvandlas till en lockande popmelodi.
– Här ska jag komma in i på piano, säger Shadi och tillägger att Rum är orsaken till att han blir kvar i Jordanien.
– Jag är trött på så mycket här. Men jag kan inte åka härifrån, jag kan inte lämna Amman. Jag hittade mig själv i den här musiken. Jag stannar här på grund av Rum.