Selams Afrikafestival är inne på sin tionde årgång. Festivalen har flyttat runt mycket under årens lopp. Denna gång ägde den rum på Dieselverkstaden i Nacka, ingen idealisk festlokal med sin stämning av kommunalgrått kulturhus. Som så ofta i afrikanska musiksammanhang ligger fokus på Västafrika, särskilt Mali och Senegal, där musikkulturen står stark och ständigt nya blandningar av traditionellt och modernt kommer till.

Festivalen inleds med Mayra Andrade, en ung stjärna från Kap Verde som har kallats 'den nya Cesaria Evora'. Till den nivån har hon dock en en bra bit kvar. Snarare faller Mayra Andrade med band i den fälla som ofta lurar på musik från Kap Verde. Det starka portugisiska arvet gör att musiken lätt övergår i småputtrig latinopop. Småsvängigt och lättviktigt, lite som den hallonsoda som erbjuds den som inte vill beställa alkohol på Dieselverkstaden: först kittlar det skönt på tungan, men eftersmaken är jolmigt söt.
Angelique Kidjo kommer från Benin men har som så många andra västafrikanska musiker numera flyttat till Paris. Hon började sin karriär med en inte särskilt subtil men mycket dansvänlig afrodiscopop, men på senare album har dansvänligheten delvis försvunnit i alltmer slickade produktioner. Vid sitt Sverigebesök för några år sedan visade hon sig fortfarande kunna spela rolig partymusik.

Denna gång börjar det illavarslande: en tio minuter lång instrumental jazzrocklåt i 70-talsstil kan förstöra det roligaste partaj. Visst blir det bättre sedan, och visst är Kidjo rolig när hon likt en sträng morsa skäller på publik och bandmedlemmar, och visst blir det kul när hon lockar upp 20 personer för att dansa på scenen. Men som en konservativ gubbe tvingas jag ändå konstatera att det var bättre förr.
En annan besvikelse är Masane & Waflash. Enligt förhandsreklamen skulle de spela mbalax, den senegalesiska 90-talsstilen med kulsprutesmattrande slagverk i förgrunden. Det visar sig att de bara gör ett par mbalaxlåtar, i övrigt spelar de en ganska trist afropop med tjocka ljudmattor från dubbla synthar.

Mötet mellan tradition och förnyelse i afrikansk musik kan helt enkelt slå åt väldigt olika håll. När artisterna närmar sig den västerländska popen, för att hitta en bredare publik eller för att förnya sig, försvinner lätt det unikt afrikanska, det som gör att musiken är intressantare att lyssna på än vilket skval som helst.
Eftersom Angelique Kidjos musik saknar starka melodier och soulkänsla blir den lite poänglös när dansbeatet allt som oftast försvinner. Mayra Andrade saknar den pondus och djupa känsla med vilken Cesaria Evora förvandlar en enkel fadoinspirerad ballad till ett odödligt mästerverk. En modern senegalesisk artist som Cheikh Lô kan skapa intressant musik utan att plocka in hårdsvängande trummor i mbalaxstil, men Masane & Waflashs afrikanska synthpop är ett riktigt sömnpiller.
Men visst hade festivalen flera ljuspunkter, som svenska/sydafrikanska Zoro & The Liberation Bands utmärkt framförda klassiska 70-talsreggae, eller Zeritu Kebede med sin hårt funkiga etiopiska pop, där omisskännligt etiopiska melodier blandas med James Brown-inspirerade gitarrer.

De två klarast lysande ljuspunkterna kom dock, föga överraskande, från Mali. Mamani Keita sjunger starkt och uttrycksfullt i traditionell mandinkastil med enkla men hypnotiskt glidande melodier. Det till stor del franska bandet under Nicolas Repacs ledning bjuder på ett technoinspirerat, tungt malande komp, med sparsam instrumentering bestående av elgitarr, bas och vanligt trumset utan afrikanska slagverk. Helheten påminner om malinesiske Issa Bagayogos halvelektroniska experiment, eller om den malinesisk-engelska duon Tama. Det blir en kreativ krock mellan mandinkasång och brutalt groove.

Och så har vi veteranen Habib Koité, den mest traditionella av artisterna. Visserligen förekommer elgitarrer, men dessutom västafrikanskt slagverk och jättexylofonen balafon; ibland dyker också en ngoniharpa upp på scenen. Habib Koité spelar på sin elgitarr som vore det en västafrikansk kora, med ett fantasifullt plockande på ackorden, ljusår bort från distade hårdrocksolon.
Koité själv är en pillemarisk typ som i mellansnacket berättar självironiska historier från hemlandet Mali - huvudstaden Bamako ser numera ut som Los Angeles, får vi veta, och invånarna kör omkring på sina blixtsnabba kinesiska motorcyklar på de fina nyasfalterade vägarna.

Habib Koités musik, hämtad från olika delar av Mali, är traditionell men samtidigt djupt personlig. Det går inte att ta fel på en Habib Koité-låt, gitarrens glittrande flod av toner sveper med lyssnaren i en gungande färd över ett soligt landskap. När han är i högform, som denna kväll, är det få afrikanska artister som slår honom. Lägg därtill en pärla som världens troligen dansvänligaste antiröksång - Cigarette Abana. Helt obegripligt att inte En rökfri generation kör den nonstop som radioreklam - ta det som ett tips!