Biståndsminister Gunilla Carlsson sa, vid presentationen av regeringens nya biståndspolitik, att Sverige ska sätta fattigdomsbekämpningen 'i högsäte', ändå lämnar man ett av det västra halvklotets fattigaste länder för att istället satsa på långt rikare länder såsom Turkiet och Serbien. Logiken är svårbegriplig i regeringens landkoncentration inom biståndet.
Det svenska biståndet i Nicaragua inleddes redan 1979, under den dåvarande borgerliga regeringen. Få andra länder har spelat en så avgörande roll i Nicaragua som Sverige, både genom att vara en av de största biståndsgivarna och genom att lyfta kontroversiella frågor om mänskliga rättigheter, jämställdhet och abort. När Nicaragua införde totalt abortförbud för ett år sedan var det Sverige som tog initiativet till de internationella protesterna.
Dr Mauricio Garcia från NGO:n IPADE säger att den svenska regeringens beslut skapar ett vakuum på de mest känsliga områdena; kampen för demokrati och mänskliga rättigheter. Många nicaraguanska organisationer, som jag talar med, känner oro över att om Sveriges röst tystnar kommer man stå ensamma i sitt arbete.

Men Sveriges inflytande märks även i det lilla. I bergsområdet utanför staden Matiguas möter jag mjölkbonden Humberto Dias. Genom teknisk rådgivning och micro-krediter från det svenskfinansierade FondeAgro har han kunnat fördubbla sin avkastning och samtidigt göra sitt jordbruk mer hållbart. Stolt berättar han att äldsta sonen nu kan läsa till agronom på universitet och att de kunnat installera el i sitt hem.
Den borgerliga regeringen talar sig varm för effektivitet inom bistånd, nu är det upp till bevis. Sverige har under åren gett 100-tals miljoner kronor i bistånd till Nicaragua, flera av de projekt som startats skulle äventyras vid en för snabb utfasning, det är därför avgörande att påbörjade projekt inte tvingas avslutas i förtid och att det finns resurser och möjligheter till uppföljning.
Sverige måste garantera fortsatt stöd till de frivilligorganisationer vars verksamhet är beroende av svenskt bistånd. Diakonia, som tillsammans med 17 lokala samarbetsorganisationer bedriver ett viktigt arbete för folkligt inflytande, mänskliga rättigheter och ursprungsbefolkningens rättigheter, riskerar att förlora mer än 60 procent av sina intäkter vid en utfasningen. Det skulle få förödande effekter för deras arbete och flera andra frivilligorganisationer är i samma situation.
En förutsättning för att Sverige ska kunna stödja frivilligorganisationer, demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet i Nicaragua är att det finns en svensk ambassad i landet. Risken är nu överhängande att regeringen efter att ha utfasat biståndet även stänger den svenska ambassaden. Då skulle banden helt kapas till Nicaragua, band som kommer att vara svåra att återuppbygga.

Men regeringens beslut är inte bara en förlust för Nicaragua. Genom decennier har tusentals svenskar engagerat sig i solidaritetsarbete med Nicaragua. Kontakterna, utbytet och samarbetet har även gynnat vårt land.
Detaljerna och strategierna i regeringens nya biståndspolitik lyser fortfarande med sin frånvaro. Osäkerhet och oron är därför stor. Jag, och många nicaraguaner med mig, hoppas att den borgerliga regeringen inte ska äventyra det arbete som Sverige gjort i Nicaragua. Men då krävs det en ansvarsfull utfasning, ett fortsatt stöd till det civila samhället och en svensk ambassad i Nicaragua.