Husvagnarna står uppställda i inte alltför prydliga rader och deras tak glänser i morgonsolen. Lugn och ro råder i Husvagnsstaden, eller i Solvalla citycamping som det officiella namnet lyder.
Mannen som visar oss runt presenterar sig som Morgan.
– Men ni kan kalla mig "Crazy-Morgan", det gör alla andra.
Han har yvigt vitt skägg och pratar entusiastiskt. Den vakna blicken möter en genom lätt gultonade glasögon av det slag som skurkarna brukade bära i 1980-talets amerikanska tv-serier. Liksom andra campingbor SFT träffar vill han varken vara med på bild eller figurera med sitt efternamn i tryck.
Av campingens omkring 60 permanenta invånare har Crazy-Morgan bott här längst av alla. 13 år har det blivit.
– Jag har blivit liksom lite farsa här, säger han. Vi har ganska kul här ändå. Det är mycket frihet och vi skojar mycket med varandra.

Invid husvagnsgatorna står bilar parkerade. En naturlig konsekvens av campingens avsides placering och de dåliga kommunikationerna. Vissa av dem ser ut att vara i trafikdugligt skick, andra ser mest ut att tjäna som reservdelsdepåer. Skrotdelar och verktyg ligger till synes slumpvis utspridda.
För det otränade ögat kanske de framstår som kasserad egendom, ägarlösa. Men Husvagnsstaden är inte större än att alla vet vad som tillhör vem. För liten för att någon ska komma på idén att stjäla från sina intillboende.
– Här finns inga grannar som bråkar, säger Crazy-Morgan. De som bär sig illa åt åker ut direkt. Det är väl en tre-fyra per år.
– Här finns ingen rasism heller, fortsätter han. Det är för trångt. Vi har kommit varandra för nära och har inte tid med det.
Crazy-Morgan berättar historien om campingens enda muslim. När denne var nyinflyttad förbryllades grannarna av de frekventa turerna till campingens entré, där de boende kan hämta vatten i dunkar.
– Till slut var jag tvungen att fråga vad han gjorde med allt vatten han hämtade. Då visade det sig att han hade ett tempel inne i husvagnen och att han använde vattnet för att tvätta fötterna, säger Crazy-Morgan och ser entusiastisk ut över det mångkulturella inslaget i campingvardagen.
I nästa ögonblick anlägger han en mer bekymrad ton och fortsätter:
– Men han har inte alla hästar hemma, förstås. Han tror att alla är homosexuella, det är någon noja han fått för sig.

För en besökare ter sig husvagnscampingen som ett mellanting av kåkstad och kolonilottsområde. På en gång nedgått och ombonat. Många av de bofasta invånarna har omgärdat sina obefintliga tomter med miniatyrstaket, hängt ut flaggor och blomlådor. Någon har byggt en inbjudande uteplats på taket till sin barack.
El ingår i de 2 800 kronor som en uppställningsplats kostar per månad, men husvagnarna är ofta dåligt isolerade. Prydligt staplade vedhögar vittnar om att flera tar kaminer till hjälp under vinterhalvåret.
Vissa delar av campingen ser betydligt mer bebodda ut än andra. Dess blygsamma storlek till trots visar sig även Husvagnsstaden vara segregerad. I öster står nyare husvagnar på rad. Till skillnad från övriga mobila hem på campingen är de vitare och saknar nästan helt personliga utsmyckningar.
– Den här raden och den där raden, säger Crazy-Morgan och pekar med händerna. Där bor de som jobbar på dagarna, det är lite högre social standard.

Området kallas Beverly Hills och bebos nästan uteslutande av arbetslag från landets nordliga delar som sökt sig till huvudstaden och högkonjunkturen i byggbranschen.
Gatan längst västerut beskrivs skämtsamt av de boende som Pusher street, eller ibland som "Träsket", på grund av den närliggande bäcken.
– Här uppe börjar de förtappades höjd kan man säga, med människor som inte har det så jävla lätt, säger Crazy-Morgan. Det är den lite kriminella delen. Jag kommer inte berätta för er någonting om vad de gör. Men det är inga gangsters, det är småtjuvar. Det är snälla och bra människor, fast de är kriminella, inte alls hårda och tuffa killar som de framställs i media.
Kriminalitet är en del av Husvagnsstadens rykte. Det är en utsatt miljö och missbruk förekommer. Förra året skedde dessutom ett dödsfall i en nära relation, när en kvinna stack ner sin manlige partner.
Polisen markerar sin närvaro genom dagliga patrulleringar. Ingripanden är betydligt mer sällsynta.
En vardagsförmiddag är det inte svårt att förstå varför. Stadens invånare antingen sover eller arbetar.
– Men ni borde komma hit på helgen någon gång, säger en av de permanent boende. Det är då det händer grejer.

Beverly Hills invånare åker hem på helgerna och ser inte heller vad som händer. De är inte boende utan pendlare. Fastän geografiskt en del av Husvagnsstaden är de ideologiskt snarare en del av Solvalla citycamping. Kunder till företaget Caravania – campingens ägare – som hamnat där mer på grund av bostadsbristen än andra sociala omständigheter.
Sedan 1993 har Caravania drivit husvagnscampingen, bokstavligt såväl som bildligt i skuggan av Solvalla travstadion. Förutom att erbjuda uppställningsplatser hyr företaget ut och säljer begagnade husvagnar, släpvagnar, hästtrailers, båttrailers och takboxar.
Det är ett ungt familjeföretag. Johan Appeltofft har tagit över efter Gösta Appeltofft, som gick i pension år 2001 på grund av sjukdom.
– Om man tittar på stora traditionella campingplatser i dag så investerar man miljontals kronor i själva anläggningarna. Man satsar på stugor. Man har vattenrutschbanor och så där, säger han.
Solvalla citycamping är dock inte en säsongscamping som riktar sig till semestrande sommargäster. Här bor människor. Antingen året runt eller måndag till torsdag.
Johan beskriver de olika typerna av gäster i Husvagnsstaden:
– Det blir mer och mer folk som jobbar i Stockholm och bor någon annanstans. Många pendlar. De kommer hit på söndag kväll, jobbar till torsdag och åker hem sedan.
– Nästa del är de som har valt en annan form av boende men som har ett normalt jobb. Många bor här i några år och sedan kanske de kommer in på bostadsmarknaden.
– Sedan finns det ju människor med olika sociala bakgrunder här. Några betalar hyran med sin pension, sedan är det flera som soc betalar för.
I flera fall, där det anses vara riskabelt att betala ut bistånd på grund av missbruksproblematik, ger de sociala myndigheterna pengar direkt till Caravania.
Vilken kategori, motsvarigheten till samhällsklasser, någon tillhör i Husvagnsstaden är ofta uppenbart. En man som inte vill uppge sitt namn men kallar sig Hästhandlaren kommer åkande i en jeep som bredvid de omgivande husvagnarna ser ovanligt exklusiv ut.
Som svar på frågan om han har tid att prata en stund skrattar han högt och utropar i nästan triumferande ton:
– Vi har inget att säga, vi är slut som artister. Det är inte värt trycksvärtan att skriva om oss. Vi som bor här är samhällets bottenslam. Det finns bara en sak som är bra och det är att det inte kan bli värre.
Strax bli han allvarligare. Han berättar att han arbetar som hantverkare och har gott om jobb. Många på campingen har det betydligt värre. Men fortfarande är det svårt att hitta en lägenhet, och att råka hamna i Husvagnsstaden är alltjämt lättare än att ta sig därifrån.

När han beskriver sina kvarter och villkoren för dess invånare är det inte utan indignation. Eller utan sorg.
– Några kanske kommer hit och bor här för jobbets skull, säger han. Men för de flesta är det en stor jävla misär. Det är trasiga människor, en skam för samhället. Så borde det inte vara. Att få bo borde vara en mänsklig rättighet, men mänskliga rättigheter gäller inte här. Det är ett konstigt ställe.
Hästhandlaren åker vidare. Vi fortsätter gatan ner och lyssnar till Crazy-Morgans till synes aldrig sinande ström av historier och anekdoter. Båda tycks personifiera utmärkande karaktärsdrag hos Husvagnsstadens medborgare.
Närhet till skratt, närhet till smärta. Det som börjar i dur slutar i moll.
– Jag bor granne med ett geni, säger Crazy-Morgan entusiastiskt. Ett tekniskt geni, han kan bygga vad som helst. Men han är överintelligent, och han kom fram till att det inte fanns någon mening med livet. Så då ramlade han neråt i graderna och hamnade här i en husvagn.

På väg ifrån Husvagnsstaden hejdas SFT av att Johan Appeltofft kommer springande. Han har sett att vi pratat med en av personerna ur hans tredje kategori, en av dem vars hyra betalas av de sociala myndigheterna. Det är tydligt att han är mån om att inte bli framställd som någon som profiterar på andras elände.
– Ni kanske tänker att det inte är så mycket att bo här, men då får ni tänka på att alternativet är att bo under en viadukt, säger han.
En ensam schäfer skäller bakom ett vitt staket, kopplad. Personen ur kategori tre är inte längre synlig. Efter att ha lämnat tomglas vände han tillbaka mot sin husvagn. Han tyckte det var kallt.