Slavenka Drakulic har i sina tidigare böcker behandlat ämnen som det sena 1900-talets politik och atmosfär i östra och centrala Europa, våldtäkterna på bosniska kvinnor i de serbiska koncentrationslägren under kriget på Balkan, och Haag-processerna mot forna Jugoslaviens krigsbrottslingar. Men Drakulic senaste bok handlar om Frida Kahlo.

Varför skrev du om henne?
– Boken är en roman, ingen biografi. Det betyder att jag har tagit några händelser ur livet hon levde och använt dem för att skapa en fiktiv karaktär. Jag var intresserad av relationen mellan hennes kroppsliga smärta och möjligheten att uttrycka den i konsten. Som författare tror jag att målare kan ha bättre uttrycksmöjligheter. En författare begränsas av språket, av ord. Problemet är att smärta vanligen är ett icke-språkligt tillstånd, då vi bara kan skrika. Det finns inget utrymme för att artikulera den, den går knappt att kommunicera.

Vissa av dina böcker tar upp svåra politiska frågor. Anser du att det är ett ansvar som intellektuella har, att engagera sig i politiken?
– Jag hatar politik, den har smutsat ner våra liv fullständigt. Ett av kommunismens mest utmärkande drag var dess vilja att kontrollera människor, deras privata liv. Men det finns inget privat utrymme nu heller – det ockuperas av media och konsumism. Vi kontrolleras nu också, men på andra sätt. Och jag har inga höga tankar om intellektuella heller. Titta på vad de gjorde inför kriget i Jugoslavien! Det var de som gjorde allt propagandaarbete. Det är vi, medborgarna, som måste förstå att vi kan göra skillnad och att politiken inte bara är något för "dem".

För närvarande bor du både i Sverige, Kroatien och Österrike, men du reser mycket i Östeuropa. Har du lagt märke till några större förändringar i regionen under de senaste åren?
– Ja, där finns förändringar till det bättre, som mer politisk frihet, större möjligheter för vissa att arbeta och ha ett drägligt liv, och EU-medlemskap. Men också en sida som inte är så munter – arbetslöshet, fattigdom och, framför allt, korruption. Människor verkar oroliga, deprimerade, passiva, och de har hamnat i en känsla av att vara offer för historiska förändringar, maktsvängningar, globalisering och så vidare. Den känslan är farlig, för det kommer alltid att finnas populistiska politiska grupper som har intresse av att manipulera sådana känslor. Vi ser det nu i många av de nya EU-länderna.

Tror du på en fredlig lösning på konflikten om Kosovo?
– Det är klart att jag hoppas, men det är väldigt svårt att förutspå vad som kommer att hända där. Jag ser på hela situationen kring kriget i forna Jugoslavien som ett slags Balkan-paradox: att först separera staterna och göra dem suveräna, bara för att sedan ena dem och delegera suveräniteten till någon annan, nämligen EU. Är inte det konstigt? Särskilt som så många människoliv gick till spillo i processen. Serbien-Kosovo-konflikten passar precis in i den paradoxen.

Du är känd som författare och journalist, men du har också arbetat som lärare. Vad tyckte du om att vara lärare?
– Jag älskar att undervisa. Det är ett väldigt nobelt yrke, men hemskt undervärderat, särskilt i vårt vilda kapitalistiska samhälle som bara är intresserat av konsumtion.

Hur mycket inflytande har unga européer i dag över beslutsfattandet?
– Jag är rädd att EU är väldigt byråkratiskt uppbyggt, och det är något som måste förändras. Folk måste få mer inflytande över sina liv. Kanske att den yngre generationen kommer att klara av att förändra det.