Är politiskt våld alltid av ondo? Frågan har aktualiserats de senaste åren i och med kriget mot terrorismen och kaoset i Irak. Men det är inte bara i utlandet som våld används som politiskt verktyg. I boken Extremister uppmärksammar frilansjournalisten Magnus Sandelin tre politiska våldsdåd i Sverige den senaste tiden. Han intervjuar ett gäng nazister som gått bärsärkagång i Västerås, några vänsteraktivister som gömt en bomb på McDonalds i Nyköping och tre tonåringar som i al-Qaidas namn slängt en brandbomb i en valkokal i Kista.

Extremister är en ambitiös bok, som utgår ifrån ett stort material från intervjuer och rättegångar. Sandelins tes är att extremistgrupperna som figurerar i boken har fler beröringspunkter än man kan tro. Den gemensamma nämnaren ligger enligt hans uppfattning framför allt i motståndet mot Irakkriget, där vänsteraktivister, nazister och islamister visade sina gemensamma intressen genom att åka ner till Bagdad och protestera mot ockupationen.

"Extremisterna i Sverige har funnit en ny gemensam allierad i den så kallade motståndsrörelsen, som med dagliga attacker bekämpar fienden, sionisterna eller imperialisterna", skriver Sandelin. I detta gemensamma motstånd finns tydliga drag av antisemitism, något som enligt Sandelin gör sig påmint även hos vänstern.

Det är uppenbart att nazismen – och även de flesta former av islamism –  är antisemitiska. Att anklaga vänstern för detsamma är dock mer problematiskt, inte minst med tanke på vänsterns långa tradition av antifascistiskt arbete. Sandelins resonemang är inte helt övertygande. Särskilt eftersom han inte drar någon tydlig gräns mellan antisemitism och kritik av staten Israels politik.

Detta är dock inte den enda svagheten med Extremister. Man måste också fråga sig om det verkligen är meningsfullt att klumpa ihop tre politiska rörelser enbart på grund av våldet. Är det inte samma sak som att leta efter kopplingar mellan Sverigedemokraterna och vänsterpartiet eftersom de använder sig av parlamentariska metoder?

I tidskriften Fronesis temanummer om våld från 2002 kritiserar sociologen Magnus Wennerhag tendensen att betrakta våld och politik som två helt olika saker. "Endast genom att se det intima sambandet mellan våld och politik kan en kritisk kunskap som syftar till en värld utan våld skapas", skriver han.

Här ligger också det stora problemet med Extremister. Sandelin tycks inte acceptera att våldet i många fall har en tydlig politisk funktion. Dessutom blundar han för att våld dagligen utövas från mer etablerade positioner än källarlokaler i Lidköping. Det politiska våldet i Irak, Guantanamo och Gaza nämner han inte. Våldet i hans bok kommer underifrån, från "de politiska träskmarkerna".

Eftersom Sandelin inte nöjer sig med våldet som en politisk metod söker han istället andra, mer individuella drivkrafter bakom extremismen. Hans bok är full av psykologiserande skildringar av de intervjuade aktivisterna, där nazisterna framställs som avhoppade Komvux-elever, Afa-medlemmarna som revolterande medelklasskids och islamisterna som haschrökande ensamvargar.

Förskjutningen från politik till psykologi gör att Sandelin slipper diskutera alla de komplicerade samhällsfrågor som våldet bottnar i. Han menar att extremisterna visserligen utgår ifrån verkliga händelser, men ändå har en "falsk föreställning om världen".

I linje med detta kallar han det irakiska folkets motstånd för "djupt oanständigt", och har heller ingen förståelse för attacken på centerpartiets lokaler i samband med förslaget om att dumpa ungdomars anställningsskydd.

Extremister är ett försvar för det demokratiska samhället med "grundläggande värden, som yttrandefrihet, mötesfrihet och pressfrihet". Vid ett tillfälle skriver Sandelin att extremisterna hotar dessa rättigheter.

Men hur gick det egentligen till då de vanns? Våldet som politisk metod måste få en historisk och social kontext för att analysen ska vara av värde. Vad var det exempelvis som hände vid Bastiljen 1789?