Konst är inte bild i ram på väggen eller staty på sockel. Konst kan vara också det, men det är betydligt mer intressant att se konst som en handling i ett socialt rum. Den är aldrig neutral.
Gerhard Nordström gjorde för 35 år sedan en svit målningar om Vietnamkriget med titeln Sommaren 1970 – en utflykt i det gröna. I vanliga fall är dessa femtontal målningar spridda på flera håll, men till och med den 16 september visas alla i Ystads konstmuseum. Det är omtumlande att se dem täcka väggarna i museets stora sal. Jag går in i detta landskap av idyll och vrede och blir kvar där länge.

I en av de riktigt stora målningarna ser vi en grupp människor, en familj som dukat upp sin picknick på en äng. Mannen till höger (som är konstnärens självporträtt) tycks kommen från Manets målning från 1863 på samma tema, men landskapet är förankrat i den svenska tradition konstnären känner väl.
Som för att förminska traditionen har Gerhard Nordström placerat en autentisk guldram i den stora målningens mitt, så att den lilla gruppen människor bildar en målning i målningen som ett trångt, kanske inskränkt eller omedvetet rum.
Utanför den snäva ramen finns världen.
Snart upptäcker man en rad kroppar utspridda i gräset, uppenbarligen döda. De är vietnamesiska krigsoffer. Gerhard Nordström har som förlaga för kropparna använt ett foto som arméfotografen Ronald Haeberle tog i My Lai, där omkring 500 människor dödades av amerikanska soldater den 16 mars 1968. De flesta var kvinnor och barn. En del av offren var våldtagna, slagna, torterade. Haeberle sade om sitt foto: “It looked as if they tried to get away“.

Gerhard Nordström visar hur ramen sprängs, hur politik och krig bryter sig in i idyllen, hur hederliga medier kan fräta på en vacker världsbild. I en annan målning ser vi en mördad flicka och hennes docka, och i ett par stora tvillingmålningar finns i den ena ett överdådigt dukat matbord med vit duk i samma landskap. I den andra finns matbordet med ett stort stycke kött som hade det fallit från skyn med den underförstådda och olycksbådande frågan om det är människokött som slagit omkull en del av det framdukade och fläckat duken med blod.
Intill hänger en målning där en man dinglar över träden, bunden i fötterna med ett rep från en helikopter. USA:s krigsmakt är uppfinningsrik när det gäller tortyr. Man tänker också på Guantánamo och Abu Ghraib-fängelset i Irak.

Vietnamkriget innehöll många värre massakrer än My Lai (vilket bland andra Noam Chomsky påpekat), men blandningen av lidande och idyll som Gerhard Nordström framkallar med sitt parallella seende placerar ändå målningarna i centrum för svensk 1900-talskonst.
Länge var kyrkan, och så småningom också den världsliga makten, konstens beställare och det säger sig självt vilka sociala rum konsten då rörde sig i. Först med borgarklassens framväxt vidgades rummet och den moderna bilden formades. Intressant konst nöjer sig dock inte med det, utan har en tendens att slå hål på allmänt accepterade sanningar.
Gerhard Nordström gjorde det med sällsynt kraft genom att enkelt påpeka att vi kan önska oss mycket i världen, men inte låtsas att världen ser ut som vi önskar. Konst och politik flyter samman. Båda dessa storheter tar ställning i frågan om människovärdet – om de är något att ha.