Macheterna viner i luften när byborna från 24 de Diciembre hugger ned en ny plätt skog för att bygga sin första skola.
Kalhyggen, halvfärdiga trähus och kringströdda plankor. Doften av trä och bark blandar sig med lukten av färskbränd skog för kommande majsodlingar. Nybyggarpulsen börjar tidigt på morgonen, fortsätter hela dagen och släcks först när solen sänker sig över bergen. Då låter byborna sina utarbetade kroppar vila, i väntan på nästa dags arbete.
Varje utfört dagsverke innebär att drömmen om hembyn känns lite mindre overklig. Men byn är verklig. Det är bara det att vägen till denna verklighet varit lång och mödosam. Den har tagit dem hundra år, två revolutioner och över ett decennium i exil.
24 de Diciembres dramatiska berättelse rymmer i sig också en stor portion av Chiapas historia. I dag består byn av 31 familjer från mayagruppen tojolaval. För hundra år sedan arbetade dessa familjer på samma mark, som då hette El Momón och var en ranch på 525 hektar. Familjerna arbetade som peoner, livegna, under latifundisten, godsherren,
Belisario Domínguez. Livet på godset innebar tolv timmars hårt arbete om dagen. Under åren 1910-1919 ägde den Mexikanska revolutionen rum, ledd av Emiliano Zapata och Pancho Villa. Med revolutionen kom en jordreform som gav många ursprungsfolk jorden tillbaka. Men marken i El Momón gick i arv till storgodsägarens svärson Matías Castellanos.
- Matías Castellanos var en skrämmande man, säger en av byns äldsta kvinnor, som minns honom från sin barndom.
Efter Matías gick ranchen i arv till den före dette delstatsguvernören tillika generalen Absalón Castellanos Dominguez. Under åren försökte familjerna samla ihop pengar för att köpa loss en del av marken som de fötts på och som de brukat under hela sina liv.
- Men familjen Castellanos lät oss aldrig köpa någon mark. Och till slut körde han iväg oss från ranchen, säger kvinnan och torkar bort svett från pannan med handsidan.
Framåt 1990 anslöt sig familjerna till EZLN (Ejército Zapatista de Liberación Nacional), Zapatistarmén för nationell befrielse.
- Att ta till vapen blev vårt enda hopp,
säger en man i 40-årsåldern med en uppfordrande blick.
Det var en gerilla som hade funnits i hemlighet i Chiapas sedan 1983, bildat av en liten grupp vänsterintellektuella från Mexiko City, med den piprökande filosofilektorn Subcomandante Marcos i spetsen. De hade lyckats få ett brett stöd bland bönderna i Chiapas, tack vare att rörelsen tagit stora intryck av ursprungsfolkens synsätt. Gerillan tog namnet från befrielsekrigets hjälte Emiliano Zapata, som liksom mayabönderna var en fattig jordbrukare.
Vid tiden för zapatistupproret bodde familjerna i grannbyn Nuevo Momón. Det var i dessa delar av Chiapas som sammandrabbningarna mellan zapatisterna och den federala armén började.
- Vi var de första som gav oss på militären, säger mannen och fingrar på sin machete.
I samband med de inledande striderna, som tog Mexiko och världen med förvåning, intog zapatisterna fyra städer, däribland Chiapas gamla koloniala högsäte San Cristóbal de las Casas. Det var inifrån dess vitkalkade kommunhus som Subcomandante Marcos och hans närmaste män klockan 12 den första januari 1994 gav en presskonferens där de krävde ursprungsfolkens rättigheter och förklarade krig mot den mexikanska staten och dess armé. Planen var att nå Mexico City och avsätta president Carlos Salinas.
Ya basta, nu räcker det. Efter 500 års förtryck hade ursprungsfolken fått nog. När de spanska erövrarna anlände fanns det 25 miljoner indianer i Mexiko. 80 år senare hade de decimerats till en miljon. Nu utgör de cirka en tredjedel av befolkningen. Än i dag märks det koloniala arvet i statistiken, där hälften av ursprungsfolken är analfabeter och hela 70 procent lider av undernäring.
Missnöjet grundar sig dels i att Chiapas, som är en av Mexikos rikaste delstater vad gäller naturresurser, har en av landets fattigaste befolkningar.
Dessutom hotade den neoliberala globaliseringens exkluderande karaktär, Chiapas redan marginaliserade jordbrukande ursprungsfolk. En konsekvens av detta var att kaffepriset hade sjunkit drastiskt, vilket slagit hårt mot de kaffeproducerande mayabönderna.
En annan aspekt av neoliberalismen var att President Salinas, som förberedelse till inträdet i det Nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA, ändrat konstitutionen så att ursprungsfolkens kollektivt ägda jord privatiserades och kunde säljas till utländska företag. Det var droppen för mayabönderna.
Tidpunkten för upproret valdes som protest mot frihandeln, det var nämligen samma dag som NAFTA trädde i kraft i Mexiko. Detta gjorde zapatisterna till pionjärer inom och inspiratörer för antiglobaliserings-rörelsen.
Rebellerna tog storgodsägaren Absalón Castellanos Domínguez som fånge och anklagade honom för att ha förtryckt folket. Han dömdes av EZLN:s rättstribunal till livstids straffarbete som campesino, småbonde, i ett mayasamhälle i Chiapas. Han släpptes dock senare för att, som zapatisterna uttryckte det, 'leva återstoden av sitt liv i skam över vetskapen att ha förlåtits av dem som han under lång tid förödmjukat, kidnappat, berövat, bestulit och dödat'. Generalen hade blivit väl behandlad. Det enda han klagade på i en tv-intervju vid sin befrielse, var den ensidiga födan på majs och bönor, mayaböndernas husmanskost. Han fick två miljoner pesos i kompensation av statens jordbrukssekretariat för ranchen och drog sig tillbaka till Mexico City.
Efter tolv dagars hårda strider och upp till 1ı000 döda (beroende på källa, reds. anm.) anbefallde president Salinas eldupphör under trycket från det civila samhällets protester från både nationellt och internationellt håll, som krävde fredliga förhandlingar. Zapatisterna gick med på att söka en förhandlingslösning och parterna möttes i katedralen i San Cristóbal. Zapatisterna krävde reformer på nationell nivå medan regeringssändebuden enbart erbjöd förbättringar på delstatsnivå. Fredsförhandlingarna hamnade i dödläge, men vapenvilan kvarstod.
Den 17:e februari tilldelade EZLN godsets 524 hektar till byborna. De kunde nu bruka jorden som fria bönder. Men glädjen varade inte länge. I december samma år rasade börsen i Mexiko och peson devalverades med 40 procent. Den nytillträdde presidenten Ernesto Zedillo bad om hjälp av USA och internationella finansinstitut. I januari 1995 utövade en amerikansk bankrepresentant påtryckning på regeringen genom ett uttalande i affärstidningen Wall Street Journal.
'Mexiko måste ta itu med zapatisterna innan de kan hoppas återvinna förtroendet för peson och erhålla de utlandslån det behöver för att undgå konkurs.'
Resultatet lät inte vänta på sig. Den nionde februari var det tänkt att parterna skulle återuppta fredsförhandlingarna i byn Guadalupe Tepeyac. Men istället för att skicka dit förhandlare, beodrade presidenten Zedillo
armén, flygvapnet och amfibiebataljoner att rycka ut i området för att driva bort zapatisterna och tillfångata deras ledare. Rebellerna, som nåtts av en förvarning, lyckades undgå fällan och drog sig undan djupare i Lacondóndjungeln. Familjerna lämnade sina hem och flydde upp till bergen i Tojolavaldjungeln. Efter att ha tillbringat åtta dagar i bergen utan mat och under bar himmel, hittade de härbärge i en by där de stannade gömda i en månad, medan militärpatruller sökte efter dem.
Militärens attack gick åt hårt mot civilbefolkningen. Övergrepp rapporterades och efter några dagar av kraftiga protestdemonstrationer från det civilia samhället fann sig president Zedillo tvungen att avbryta operationen. Under tiden hade grannarna från Nuevo Momón tagit över familjernas mark, hus, tillhörigheter och boskap.
- Dom utnyttjade att vi var på flykt, säger en kvinna och skakar på huvudet.
Efter militäroperationen etablerade sig den federala armén i området. De gjorde om storgodset till militärbas och tillskansade sig 44 hektar av marken. Utan hem vare sig på ranchen eller i grannbyn Nuevo Momón tvingades familjerna söka sig till andra platser.
- Vi var 31 bondefamiljer med machetes, säger en annan bybo. Vad hade vi att sätta emot arméns 200 soldater?
Familjerna fann sin tillflykt i en annan by där de bodde under fem år. Därefter var de tvugna att ge sig av på grund av brist på ved och odlingsbar mark. De gick skilda vägar och bodde under sex år i zapatistsamhällena i San Antonio Monterrey, Altamirano och Montecristo, där de fick hyra mark att bruka. Flera andra byar drabbades av samma öde; ett liv i intern exil. Men trots byns splittring upprätthöll familjerna kontakten med varandra, liksom hoppet om att en dag återvända till sin forna hembygd. Efter närmare 12 års väntan gick drömmen i uppfyllelse.
I december i fjol fick byn klartecken och stöd från zapatiststyrelsen i den autonoma provinsens huvudsäte La Realidad.
- På juldagen vaknade vi upp i vår gamla hembygd, säger en man och lutar sig tillbaka mot sin husvägg.
Datumet för flytten hade strategiskt valts till julafton, då de flesta militärer är tjänstlediga och den nya byn fick sitt namn efter dagen då den grundades, 24 de Diciembre. Men att ha fienden som granne har sina nackdelar.
- Jag blir rädd varje gång jag råkar på militärerna, berättar en 16-årig flicka med flätat hår som bär vatten på huvudet.
Byn har en konflikt med militären som lagt beslag på en vattenkäll som byborna skulle behöva. Några hundra meter från byn börjar taggtråden som omger militärbasen. En liten bit längre fram, innanför taggtråden, ligger källan. Den är riklig och har klart vatten. Den vattenkälla som byborna nu har tillgång till ligger längre bort och har betydligt mindre vatten som dessutom är grumligt. Byinvånarna i 24 de Diciembre tvingas spendera mycket ved och tid på att koka upp vattnet för att göra det drickbart.
Den största arbetsinsatsen består dock i att hämta vattnet. Det innebär ett promenadavstånd på en halvkilometer längs en brant skogsstig. I alla fall för de bybor som bor närmast. För övriga är sträckan längre och mödan betydligt mer ansträngande. Vägen tillryggaläggs flera gånger om dagen av kvinnor och barn, som bär vattnet i behållare på huvud och rygg.
Militärens närvaro märks inte bara i vattenfrågan. På 20 minuters gångavstånd från byn ligger en bilväg. I skogen mellan vägen och byn har militären låtit bygga en slags rektangulär betong-konstruktion. Det är svårt att dra någon slutsats om vad den fyller för funktion eller om det är början till något större. Men den oroar byborna.
- Vi vet inte vad den är till för, säger en man bekymrat. Soldaterna hånlog bara mot oss när vi frågade dem. Vi hade några internationella fredsobservatörer här förra veckan. De gick till militären och frågade om bygget. Istället för att få något svar blev de fotograferade.
Att byborna befinner sig i fara är inte minst närvaron av internationella fredsobservatörer ett tecken på. I byn finns sedan den andra mars ett par tre stycken observatörer åt gången. De kommer från en rad olika länder och organisationer. Man kan undra om deras närvaro gör någon skillnad. Men eftersom Mexikos regering är mån om sitt internationella rykte, utgår man ifrån att militären inte utsätter byborna för direkta trakasserier så länge som observatörer är på plats.
Byborna har låtit fotografera vattenkällorna och de tänker skicka bilderna till zapatiststyrelsen i La Realidad, för att denna i sin tur kan protestera offentligt över hur orättvist landets försvar behandlar sina medborgare. Den 14 mars i år krävde EZLN officellt att armén ger sig av från marken och anförde just vattenfrågan som huvudskäl.
Eftersom zapatisterna står i konflikt med Mexikos regering är deras byar helt frikopplade från alla statliga myndigheter. Istället är de organiserade under sina egna autonoma enheter, Juntas de Buen Gobierno, Goda Styrande Råd, som fungerar som zapatisternas
civila, regionala styrelser. Sätena för dessa kallas Caracoles. Det finns fem autonoma Zapatistzoner i Chiapas och varje zapatistby tillhör en av dessa. 24 de Diciembre ligger i zonen Selva Fronterisa och tillhör Caracolen i La Realidad.
Fyra timmars bilväg från 24 de Diciembre ligger La Realidad, vid utkanten av Lacondóndjungeln, där zapatisternas väpnade gren lär hålla sig gömd. Själva Caracolen består av ett antal låga trähus färggrant målade med revolutionshjältarna Emiliano Zapata och Pancho Villa, liksom slagord som 'Todos somos Marcos' ('Alla är vi Marcos'). Inne i huvudbyggnaden sitter fem representanter i zapatiststyrelsen. Delegationens sammansättning byts ständigt ut. En representant sitter med under två veckor, sedan är det dags för nästa. Zapatisterna har jämställdhet som uttalat mål. Att kvinnor sitter med i styrelserna är därför inte bara en symbolisk gest.
La Realidad är en delad by, en delning så djupt förankrad att även barnen anammar den. Delningen går mellan zapatister och priister, anhängare av det stora partiet PRI (Partido Revolucionario Institucional). Det var de som satt i regeringen när zapatisterna förklarade krig mot staten. De hade då haft makten i närmare 70 år.
I en folder från en mexikansk organisation för mänskliga rättigheter står det att splittring är en strategi för regimen att försvaga zapatisterna. Genom bidrag, gåvor och löften har man vunnit över många byar till regeringspartierna. Militären har även tränat och
rustat upp paramilitära grupper. Sådan verksamhet brukar döljas bakom etiketten hjälpprojekt, enligt broschyren. Resultatet blir att de fattiga kämpar sinsemellan, by mot by.
Eller som i fallet La Realidad: Inom samma by.
Det märks en tydlig skillnad mellan zapatistbyar och priistbyar. De regimvänliga byarna har det materiellt bättre ställt. Man har oftare elektricitet, skolor, sjukstugor, samt fotbolls- och basketplaner.
Zapatistbyarna däremot tar inte emot några som helst statliga medel. Inte heller statliga lärare. Därför är skolundervisningen i många zapatistbyar bristfällig eller till och med helt frånvarande. Men ambitionen är att skapa autonoma skolor i varje by. Det finns även en förhoppning om att en dag skapa ett zapatistuniversitet.
Det är inte bara militären som skapar rädsla och
otrygghet. 24 de Diciembre har även en konflikt med grannbyarna Nuevo Momón och Cruz del Rosario som ingår i organisationen UES (Unión de Ejidos de la Selva) - ungefär Unionen för djungelns jordkollektiv.
Konflikten handlar om marken. UES hävdar att den före detta ranchen är en Ejido, det vill säga en kollektivt ägd mark, som tillhör dem. De påstår sig ha odlingar på den och kallar familjerna för inkräktare. Zapatistfamiljerna hävdar å sin sida att de återtagit övergiven mark.
- När vi kom fanns det ingenting sått här, bara en övergiven kaffeodling där borta, säger en kvinna och pekar med fingret över nejden. Men den har vi lämnat i fred.
- Det här är inte deras jord. Jorden tillhör dem som brukar den ('La tierra es del que la trabaja'), som general Zapata sade, tillägger en ung kille med keps.
En man med röd snusnäsduk om halsen som står och snickrar på en dörr berättar att UES får stöd av de politiska partierna PRI och PRD (Partido de la Revolución Democratica). Enligt honom har staten gett dem juridiska papper som gör anspråk på marken.
- UES är en ond organisation, säger mannen. Staten finansierar och ger juridisk hjälp åt sådana grupper för att beröva oss zapatister vår jord. Det är ett sätt att skapa konflikter så att vi ursprungsfolksbönder bråkar sinsemellan och staten själv slipper göra smutsjobbet.
Till skillnad från paramilitära organisationer är UES inte beväpnad. Men de får stöd av polis och militär. I Mexiko finns, förutom alla militära grenar, en uppsjö av poliskårer. Det kan dock vara svårt att se skillnad på polis och militär här, eftersom många polisstyrkor är så pass militariserade. Mexikos senaste tillskott heter PEP (Policía Estatal Preventiva). De är utrustade med skottsäkra västar, hjälmar och automatkarbiner. Man ser dem ofta köra runt i sina svarta jeepar. I Reportrar utan gränsers senaste årsrapport listas Mexiko som Latinamerikas farligaste land för journalister. (I hela världen är det bara Irak som är farligare.) I fjol dödades exempelvis en journalist från USA av säkerhetspolisen i Oaxaca, grannstat till Chiapas. Men för det mesta är det inhemska jornalister som råkar illa ut.
Byinvånarna berättar om ett sådant tillfälle när UES fick
polisiär undsättning. Män från Nuevo Momón hade flyttat sin boskap till 24 de Diciembre så att korna betade på byns odlingar. Byborna bad därför om hjälp av zapatiststyrelsen i La Realidad. Därifrån fick Nuevo Momónborna en deadline då all boskap skulle vara borta från 24 de Diciembres mark.
- När dagen kom fylldes hela området av poliser. Vi var maktlösa och Nuevo Momónborna kunde fortsätta låta sina kor beta på odlingarna. Kossorna är fortfarande kvar här. De är 50 stycken.
Trots att de har militären som grannar och trots att UES hotar att köra iväg familjerna, är de fast beslutna om att behålla sin mark.
- Vi tänker inte ge oss iväg längre. Den här gången är vi här för att stanna, säger en man och går iväg till sin majsodling.
Byns lärare, som undervisar de omkring 20 barnen utomhus, tar en paus i undervisningen och låter barnen leka. Leken heter zapatister och militärer. Det är en av barnens favoriter och går ut på att militärerna jagar zapatisterna.