När vi kommer in i handlingen har Marcus Haraldsson skumpat 130 mil över Tibet och just nått 10-miljonersstaden Chengdu i sydvästra Kina.

En av mina vänner i Chengdu heter Xu Chengxi men kallar sig hellre för sitt engelska namn Lion. Hans engelska är bättre än min och han talar med bred amerikansk brytning. Lion har kontakter på alla nivåer i det kinesiska samhället och han kan fixa fram alla saker som egentligen inte går att få tag på i den här delen av Kina. Han låter smuggla in cykeldelar, whisky och motorcyklar från Taiwan, Japan och Hongkong. Han guidar världens bästa klättrare och betalas bra av fullsponsrade och professionella klätterteam från företag som Black Diamond, Mad Rock och Petzl.
I början av oktober år 2006 träffas Lion och jag framför Club 69 på en bargata utanför Sichuans universitet. Han sitter på en 400 kubiks motorcykel iklädd full polismundering. Han är visserligen inte polis men han tycker att dräkten är cool. Motorcykeln är olaglig, alla motordrivna tvåhjulingar över 125 kubik är förbjudna i den här delen av Kina eftersom polisens cyklar är just 125 kubik starka. Om vanligt folk har större och starkare cyklar kan de ju köra ifrån polisen.
Tillsammans med en riktig polis på en lika olaglig motorcykel åker vi till en annan bargata. Jag klamrar mig fast vid Lions rygg genom stadens galna nattrafik: bilar, lampor, tutande, fotgängare mitt i gatan. Lion struntar i rödljusen. En cykel med flak transporterar en soffa och några stolar. Vi väjer hastigt åt höger. En grupp ungdomar står mitt i vägen. En ambulans under utryckning försöker förgäves trycka sig in mellan bilarna. Ingen bryr sig. Lions motorcykel glider snabbt fram mellan filerna, på trottoarer, cykelbanor och ibland i motsatt körriktning.
Första gången jag bodde och studerade i Chengdu, år 1999, var den nuvarande bargatan där jag möter Lion platsen för en stor samling av Chengdus allra mysigaste restauranger. Där var bamburestaurangen med
väggar och tak klädda i bambustammar. Där var restaurangen med de vitkaklade väggarna som hade en jättesöt leende servitris och där var restaurangen i ett trähus där man kunde sitta på en balkong på andra våningen och äta fantastiska wokade kycklingbitar med cashewnötter. Om man gled in på gatan bakom restaurangerna hamnade man i en labyrint av låga svarta tegelhus med stentak. Närmast låg en marknad full av kacklande kycklingar, fiskar och ålar i baljor, fruktförsäljare och brödångare. Det luktade av kiss från den närbelägna toaletten, blod från nynackade höns, stekt chilikött och grönsaker från en restaurang i ett hål i väggen, och peppar och stinkande luktdoufu, bönpasta, från några gatustånd med snacks. Man kunde köpa grillade hamstrar och inlagda kycklingfötter, apelsiner och färska muffins direkt på gatan. På ytterligare en bakgata låg teserveringar uppradade mellan de urgamla husen. Sittande i låga bambustolar sippade mahjongspelande män på blomsterte ur sirliga muggar med lock.
I träden runtomkring hängde burar med näktergalar och trastar som männen tog med hem efter avslutade spelomgångar. Jag brukade sitta och plugga kinesiska tecken, eller bara njuta av den avslappnade atmosfären i de låga bambustolarna. Ibland kom det fram en man med en låda med piprensare under armen. Han smög fram till mig och mumlade något ohörbart upprepade gånger så att jag var tvungen att fråga vad han sa. Tillslut konstaterade han med tydlig röst att jag hörde dåligt och behövde en öronputsning. Det skulle bara kosta ett par kronor.
I dag är alla de gamla husen bakom det som en gång var mina stamrestauranger rivna, marknaden är borta liksom tehusen. I deras ställe tronar Greenwich Village. Ett fashionabelt bostads- och shoppingområde med sex stycken 30 våningar höga skyskrapor i en miljö med porlande vattenfall, palmlundar, gröna stigar och beväpnade vakter vid varje ingång. Där restaurangerna låg ligger nu bargatan med Club 69, Seven Club, Club Ta&Ta, Feeling Club och shoppinggatan Bacon Walk med en marmorfontän och en stålstaty av en engelsman med mustasch och hög hatt. På kvällen blinkar neonljusen i de mest fantasifulla varianter och de höga husen runt omkring är täckta av reklamaffischer. Jim Beam Whisky, Bacardi Breezer, Chivas Regal, Budweiser, Smirnoff Orange Twist, Johnnie Walker Black Label och Carlsberg Chill. På nätterna går lättklädda flickor omkring bland feta män i pikétröjor.
När Lion, iklädd full polismundering på en olaglig motorcykel, äntligen stannar har vi kommit till en annan bargata, nybyggd i gammalkinesisk stil. Vi är nu mitt i Chengdus moderna nattliv. Smala unga flickor iklädda åtsmitande blåa toppar och kortkorta kjolar med Mild Seven, cigarettmärket, tryckt över bröstet eller gröna Carlsbergtrikåer bjuder på cigaretter och levererar danskt öl. Tillsammans med Lions kompisar, polisen som arbetar som kriminalinspektör och en professionell trickcyklare och några leende tjejer som ingen bryr sig om att presentera, sitter vi och dricker stora mängder öl. Några timmar in på nästa morgon raglar kriminalinspektören bort till sin motorcykel och åker hem. Han ursäktar sig skrattande med att det är mycket bus i Chengdu och att han ska jaga rätt på dem när det ljusnat. Lion hoppar upp på sin motorcykel och åker hem han också.
- Jag kör försiktigt! försäkrar han.
För mig väntar en viktig intervju nästa dag.
Efter en del krångel har jag äntligen fått officiell audiens hos Wu Pingguo. Han är ett högdjur i Chengdus politiska liv. Hur mycket makt Wu Pingguo har är dock omöjligt att säga som utomstående. Hans maktbas beror på vem han känner och hur goda hans relationer är med de som verkligen bestämmer. De som verkligen bestämmer behöver nu inte vara de som har den formella makten och förhållandena kan ändras mycket snabbt beroende på hur de informella maktbaserna och relationerna förskjuts. Wu Pingguo har varit vice borgmästare i Chengdu i tio år mellan år 1993 och 2003. I dag är han vice ordförande i Chengdus folkkongress, som är ett slags lokalt parlament med 600 ledamöter som väljs under kontroll av kommunistpartiet på perioder om fem år.
Som västerländsk journalist på mitt eget uppdrag skulle jag normalt aldrig få två timmars intervjutid med honom. Han påstår att han aldrig gett en liknande intervju till någon journalist. Han tackar alltid nej, även till kinesiska, väluppfostrade, skribenter. Mitt trumfkort är att jag har träffat Wu Pingguo i Sverige. Vid ett kultur- och företagsutbyte mellan länsstyrelsen i Dalarna och staden Chengdu sommaren år 2006. Jag mötte Wu Pingguo vid frukostarna på First Hotel Grand, på luncher vid Faluns koppargruva och vid Scanias bakaxelfabrik. Jag frågade då om jag kunde besöka honom i Kina och han var positiv. Wu Pingguo ser mig som en, om än väldigt obetydlig, potentiell kontakt, en liten del av hans bekantskapskrets, guanxi, som är det mest centrala begreppet i all kinesisk social samvaro. När det gäller kontakter, vänner, guanxifolk, så gör man sitt yttersta för att hjälpa varandra. Människor utanför den egna sfären struntar man ofta i. Totalt.
Mötet i Falun har gett mig förutsättningar för att kunna träffa Wu Pingguo i Chengdu. Men när han får veta att jag är journalist och skriver en bok blir han tveksam. Det tar ett tag innan han går med på att prata och jag får skicka över mina frågor långt i förväg så att han vet vad jag vill veta. Jag får inte fråga om Tibet, Taiwan eller meditationsrörelsen Falungong. Inte heller om kollegan och den före detta propagandachefen
i Chengdus lokalregering, Gao Yong, som i april blev dömd till döden för att ha tagit emot 9,5 miljoner kronor i mutor och inte kunnat förklara ytterligare 6,6 miljoner kronor av sina tillgångar. Och jag får absolut inte fråga om den före detta borgmästaren
i Shanghai och medlemmen i kommunistpartiets nationellt styrande politbyrå, Chen Liangyu, som just blivit avskedad från alla sina höga poster misstänkt för att ha tagit emot pengar, täckt upp sina kollegors brottslighet och på ett olagligt sätt hjälpt sina familjemedlemmar i en mutskandal värd många miljarder kronor. Jag får, kort sagt, inte ställa några känsliga frågor alls.
Vi ses i folkkongressens representationsrum. Ett tjugotal stela vita fåtöljer står uppställda längs väggarna i det väl tilltagna rummet. Intervjun är mer formell än jag kunnat föreställa mig. Vid vår sida har vi var sin
assiett med fuktade servetter att torka oss i ansiktet med och var sin temugg med lock som hela tiden fylls på av en kostymklädd man
iklädd vita handskar med en termos kokhett vatten. Yan Huang, ansvarig för europafrågor på Chengdus lokalregering, fungerar som tolk och Bai Ge är Wu Pingguos privata journalist och fotograf. Hon fotograferar oss under hela intervjun och ett reportage om Wu Pingguos möte med en svensk journalist kommer att toppa nästa nummer av Chengdu Renda, den officiella tidningen om Chengdus folkkongress.
Jag lyckas inte få ut mycket ur intervjun till en början. När jag frågar vilken förändring av Chengdu som Wu Pingguo tycker var viktigast under hans tio år som vice borgmästare blir han upprörd. Denna fråga är han inte beredd på, säger han och menar, felaktigt, att jag inte skickat frågan i förväg. Han vill markera revir och visa att det är han, inte jag, som bestämmer vilka frågor som ska ställas och i vilken ordning.
- Jag är förvånad över att du ställer så kritiska frågor, vi är ju kompisar.
Efter en stunds mässande om att jag borde hålla mig till de frågor vi kommit överens om, och fråga om jag får fråga de frågor jag frågar innan jag frågar dem, så börjar han dra statistik som han tycker att jag bör veta. Han läser högt från en lapp som han lyfter ur kavajfickan. Grönområdena utgör idag 33,7 procent av stadens yta, det finns 12,8 kvadratmeter väg per invånare i staden, medelinkomsten är 11 359 kronor per person och år i staden och 4 485 kronor per person och år på landet, allt långt över medel i Kina. År 2005 låg den lokala bruttonationalprodukten på 237 miljarder kronor.
Efter ett tag lyckas jag få honom att stoppa tillbaka lappen i fickan. Han mjuknar. Jag frågar om hans egen historia. Vad han har gjort i sitt liv. Han berättar.
Wu Pingguo föddes i Chengdu år 1943 mitt under brinnande världskrig. Chengdu var då en stad byggd av tegel och sten med knappt en halv miljon invånare. Hela den sydvästra delen av Kina var mycket fattig efter många år av inbördeskrig. Det gamla ståtliga kejserliga palatset i stadens centrum, byggt på 1300-talet, var nergånget och plundrat. Det användes som skola för nationalistpartiet Guomindang.
Framför palatset låg den stora Huangchengmoskén byggd till Muhammeds ära år 1667 men kraftigt skadad i stridigheter år 1917. Nordväst om palatset låg Manchustaden där mandarinerna, de kejserliga tjänstemännen, hade haft sina bostäder i praktfulla stenhus mellan ett spindelvävsliknande system av smala gränder. När Röda armén intog Chengdu och förklarade staden kommunistisk år 1949 räknade den lokala administrationen ut att det i staden fanns 2 300 gatlyktor, ett 273 kilometer långt system av avloppsdiken och en stadsbebyggd yta på 18 kvadratkilometer.
När Wu Pinguo vuxit upp studerade han till ingenjör i telekommunikation i den närbelägna staden Chongqing och som 25-åring, år 1968, började han arbeta på radiofabrik nummer 1 i Chengdu. Han var ansvarig för tillverkningen av mätare och instrument. Nu hade det gamla palatset från 1300-talet
i stadens centrum rivits och i dess ställe stod nu en sovjetiskt inspirerad gul tegelbyggnad där kommunistpartiet hade sin bas. Framför huset stod en av Kinas största statyer av Mao Zedong.
När Wu Pinguo intog sin ingenjörstjänst pågick väpnade stridigheter i staden mellan olika fraktioner av de till Mao trogna rödgardisterna. Den förödande 'kulturrevolutionen' hade rasat för fullt i Kina i två års tid. För Wu Pinguo i Chengdu innebar 'kulturrevolutionen' att produktionen på radiofabrik nummer 1 i princip låg nere. För resten av Kina innebar de tio åren mellan år 1966 och 1976 ett väldigt stort ekonomiskt avbräck.
- Vi ägnade oss mest åt forskning och utveckling. Det var inte mycket annat att göra under de där åren. Det var lite märkligt.
Wu Pingguo vill inte gärna prata om 1960-och 1970-talen. Istället går vi raskt över till 1980-talet. När Mao dött och Kina fått en ny ekonomisk politik under Deng Xiaoping kom Wu Pingguos karriär igång ordentligt. Nu hade Chengdu strax över en miljon invånare, dubbelt så många som 40 år tidigare, och enligt lokalregeringens beräkningar skulle ytterligare en dubblering av befolkningen äga rum innan år 2000. Beräkningarna var dock felaktiga, det skulle i verkligheten bli en tiofaldig ökning av antalet Chengdubor till år 2000. Ingen hade kunnat förutse den enorma tillväxt som skulle komma.
Som 39 år gammal tvåbarnsfar, år 1984, blev Wu Pingguo handplockad att leda Chengdus ekonomiska kommission. Här var han med och lade grunden för Chengdus mycket lyckade ekonomiska politik och skapade den ekonomiska basen i det som skulle bli sydvästra Kinas viktigaste och mest dynamiska ekonomiska centrum. Privatiseringen av områdets jordbruk var en central del av reformerna. Folkkommunerna som instiftats inför 'det stora språnget framåt' år 1958 avskaffades och bönderna tilläts nu att odla sin egen mark och tjäna sina egna pengar. Varje familjs och människas livskvalitet blev direkt beroende av hur väl just denne person skötte sina grödor och sin ekonomi. Den nya politiken fick en otroligt positiv effekt i hela Kina. Under de 23 åren innan reformerna mellan år 1955 och 1978 steg hela landets jordbruksproduktion med ynkliga 5 procent. Under de näst kommande fyra åren mellan reformerna år 1978 och 1982 steg produktionen med 20 procent. Kinas ekonomi formligen exploderade.
År 1993 blev Wu Pingguo utsedd till vice borgmästare i Chengdu med ansvar för ett minst sagt brett spektra av frågor: kultur, turism, lantbruk, stadsplanering, befolkningskontroll, forskning och utveckling. Under slutet av hans tid som vice borgmästare hade Chengdu inte längre någonting gemensamt med den stad där Wu Pingguo fötts. Vid millennieskiftet hade staden ungefär 10 miljoner invånare, antalet gatlyktor jämfört med år 1949 hade mer än tiofaldigats till 29 000 stycken, avloppssystemet var nu fyra gånger så långt, eller 1 111 kilometer och var nu inbyggt i underjordiska rör istället för diken och de centrala delarna av staden täckte en yta på 162 kvadratkilometer, knappt tio gånger så mycket som hela Chengdu år 1949.
Hela staden är i dag ombyggd och nybyggd från grunden. Den gamla Huangchengmoskén från år 1667, framför det som en gång var ett kejserligt palats från 1300-talet, revs år 2000 och en ny moské har byggts upp en liten bit längre bort. Den antika moskébyggnaden var olyckligt placerad och stack ut en liten bit på det stora Tianfutorget framför Maostatyn. Torget görs nu om till Chengdus första och största tunnelbanestation. Delar av manchustaden, med de gamla ståtliga stenhusen, står ännu kvar år 2006 men de sista husen håller på att rivas för att lämna plats åt nya byggnader i gammal stil. Därmed försvinner Chengdus sista område med ursprunglig bebyggelse.
År 2003 flyttades Wu Pinguo till posten som vice ordförande i Chengdus folkkongress. Uppdraget tar mindre tid än då han var vice borgmästare och nu har han större möjlighet att fundera på sig själv och på sina barn, säger han. Wu Pingguos son arbetar nu som universitetslärare i telekommunikation på Sichuans universitet och dottern jobbar på ett stort internationellt företag i Silicon Valley, Kalifornien, USA.
- Jag lärde dem att ta hand om sig själva och jobba hårt för att komma någonstans, säger han stolt.
Så låter Wu Pinguos assistent meddela att det är dags för lunch i den stora matsalen för ärevördiga representationsmåltider. Vi är sex personer men ett 20-tal till skulle med lätthet få plats runt det cirkelrunda bordet. På väggarna hänger antik kinesisk kalligrafi och en teve av märket Sony visar de senaste reklamfilmerna. Till lunchen får vi yoghurt och kinesiskt, 53 procentigt brännvin. Måltiden är exklusiv. Framför oss prunkar påkostade maträtter som inlagt nötkött, kaninmage snurrad runt gurkpinnar i söt sås, sjögurka, krabba, pumpakaka, fårkött med lök och paprika, melon dränkt i honung, kött och chilikryddad doufu, mörstekt nötkött med tomat, kött i sirliga degknyten, var sin hummerstjärt med glasnudlar och en svartfärgad fantastiskt mör och välsmakande kanske 40 centimeter lång fisk, som jag undrar vad det är för ! sort utan att få någon klarhet. Jag tar med mig den specialtryckta menyn, gjord endast för detta tillfälle och med dagens datum tryckt på försättsbladet, i kameraväskan ut från middagen.
Efter ett par skålar, där jag hälsats välkommen av de olika männen och kvinnorna i rummet och varje gång tvingats tömma mitt lilla glas med kinesiskt brännvin, lossar Wu Pingguo på slipsen. Med en yvig rörelse tar han av sig slipsen helt. Han knäpper upp ett par knappar i skjortan och börjar sörpla högljutt ur en krabba. Han skrattar mot mig och frågar om mitt privatliv. Stelheten från början av intervjun är som bortblåst, jag är accepterad och han kan agera precis som han känner sig bekväm att göra. När vi skiljs åt är jag en av Wu Pinguos skyddslingar, vi är guanxi på riktigt. Om jag har några problem längs resten av min resväg kan jag kontakta vem som helst i Wu Pingguos stab, han kommer att utnyttja sina kontakter för att hjälpa mig.
Efter middagen tar jag med hjälp av skriften i menyn reda på vad den utsökt möra, söta, mustiga och lent smakande fisken var för sort. Det visar sig att fisken var en kinesisk stör, en liten ungfisk av släktet Acipenseridae, en fisk som simmat omkring på jorden i uppåt 140 miljoner år och som i vuxet tillstånd mäter uppåt fyra meter och kan väga ett halvt ton. Det speciella med att vi ätit en ung kinesisk stör i den officiella matsalen för Chengdus folkkongress är att fisken är starkt utrotningshotad och satt under det högsta statliga skydd ett kinesiskt djur kan ha. All fångst av kinesisk stör, utom i strikt vetenskapligt syfte, är strängt förbjuden och straffbar.