Till slut upptäckte media köttet och miljön
Många alternativa rörelser har sett sina frågor tystas ner av våra stora medier. Men så ibland händer det plötsligt någonting och det blir ett genombrott. Lisa Gålmark, historiker och skribent med lång erfarenhet av djurrättsarbete, ger en inblick i vägen fram till svenska tidningars uppvaknande i frågan om köttets miljöeffekter.
Argument | Djurrätt och miljö
Det är augusti, det är valår, en månad kvar och det ringer på telefonen. Partiledarutfrågning i landets största tevekanal - kan jag komma och ställa en fråga? Absolut, en fråga, låt se nu, vilken skulle det vara?
Nakna jordar brer ut sig kring brunnarna på grässlätterna i Botswana. Ljungen slokar i Hollands sydliga naturreservat. Skogarna i Costa Rica, med sällsynt djur- och växtliv, står i brand. Grundvattennivån sjunker i USA. Dessa miljöstörningar har en och samma orsak: den globala djurhållningen.
Om vi räknar slarvigt är det här femte gången jag skriver ned ovanstående rader som citat i artiklar och böcker. Ändå studsar jag som om det var första gången. Tusan, kan det verkligen vara så illa? Överdrev de inte lite, Alan T. Durning och Holly B. Brough i sin 'Kött åt de rika gör jorden fattigare' från 1992?
Kanske reagerade redaktionen på den största djurrättstidningen likadant, när de samma år tvekade, och sedan tackade nej till att publicera en artikel utifrån Durning och Brough anpassad till svenska förhållanden. Ämnet uppgavs vara för känsligt för tidningens läsare. Och var det hela inte lite överdrivet?
Durning och Brough var knappast de första att ta upp frågan, bara de första att få sin text publicerad i ett välrenommerat amerikanskt utredningsinstituts årsbok. I Sverige kunde en del av argumentationen och rönen återfinnas på privata hemsidor, och en och annan insändare blänkte till i medierna, men det dröjde till 1998 innan ämnet fann sin väg till trycket genom boken Djurrätt. Någon större debatt om kött och miljö blev det dock inte.
Miljöfrågorna är i dag sedan länge omfamnade. 'Miljön' har mainstreamats, integrerats, blivit en del av den allmänna retoriken och politikernas agendor. Men frågan om djurhållningens effekter på miljön och människors försörjningsmöjligheter har länge befunnit sig i marginaliserad dvala. Frågan har legat där och snusat - inte bland en tapper skara aktivister och folkbildare, vilka hållit fanan högt - men väl i medierna och i debatten.
Hur kommer det sig att ingen enda liten ekonomiskt oberoende stjärnjournalist har vågat ta språnget och lyfta frågan om köttnormativiteten: det normsystem som upprätthålls av institutioner, strukturer, relationer och handlingar och som gör att kött från djur anses oumbärligt och därför omöjligt att ifrågasätta? Och som gör att en lyxprodukt tillåts tarva mer på hälsan, miljön och klimatet än någon annan enskild faktor?
Journalisten från storkanaltevens partiledarutfrågning backade. Klimatet och jordbruket var inte på tapeten. Och så blev det ingen fråga om hur miljöpartiet och de andra partierna tänker förvandla rönen om djurhållningens effekter på klimatet och miljön till praktisk politik. Hur de tänker sig en utfasning av det animaliebaserade jordbruket? Vilka de omedelbara åtgärderna är: borttagna krediter, subventioner och skattelättnader; stöd till omställning och så vidare?
Än sen? Det finns de som vågar. Efter valet, i oktober (13/10), bröt Göteborgs-Posten mot normen, vågade språnget och publicerade den första debattartikeln om klimatet och djurhållningen. Ändå tog det tre månader för den fyrahundrasidiga FN-rapporten Livestock"s Long Shadow att ta sig in i medierna med rönen om den globala djurhållningen som en av de största orsakerna till världens miljöförstöring, samtidigt upphov till mer växthusgaser än hela världens transportsektor inklusive flyget och bilismen. Tidningen Arbetaren höjde ensam taket och gav ämnet ett helt uppslag (5/2).
Därpå följde Svenska Dagbladet, DN och Vetenskapsmagasinet liksom en hoper mindre tidningar som också de till helt nyss ignorerat frågan. Jag kan inte låta bli att undra hur det såg ut i de tysta tankebubblorna på redaktionerna när Arbetaren bröt tystnaden: Vad? Hade vi fel här? De där numera medieskuggade djurrättsförespråkarna, hade de verkligen en poäng eller två? Vem kunde tro att den globala djurhållningen var värre än både flyg och bil tillsammans? Vilken nyhetsbomb! Och viktigast: Hur lägger vi upp det här utan att behöva rodna?
Prestige är svårt. I medierna de senaste åren har kritiken mot 'kött' varit en livsstilsfråga, en matfråga enbart, om ens det, en köksfråga utan någon som helst maskulin status; en fråga om privat disciplin värt en notis eller några middagsrecept. Nu finns det en chans att frågan äntligen blir ett politiskt ämne som angår både storhushåll och storpolitik.
Och människor kommer att flockas; debattmännen, vetenskapsmännen. Plocka upp, vrida ur, kasta åt sidan. Må frågans efterlängtade genombrott räddas från det Maria-Pia Boëthius i sin bok Mediatan kallar mikod - männens inbördes kamp om makten. Må frågan med sin oerhörda tyngd övermanna denna mikod, sätta fokus på världens kvinnor - sjuttio procent av världens jordbrukare - och därmed vända klimathotet i ett jehu.