Kulturskriftsredaktörer och Småförlagsfolk samsas vid ett antal långbord. Inga högtalare kämpar med att överrösta varandra. Samtalen blir till ett surr som vid en bättre middagsbjudning.
Seminarier och uppläsningar i särskilt rum. Jag valde att följa skrivarpedagogen Lars Wibergs 'I magnetfältet - om surrealismens skrivmetoder' Vi var ett femtontal modiga som skrev dikter om hat och kärlek. Det blev mycket skratt och applåder och seminarietimmen gick alldeles för fort.
När paneldebattens deltagare äntrade den upphöjda scenen i ena hörnan av den stora utställningshallen avstannade sorlet och all uppmärksamhet riktades mot Svante Weyler, numera förläggare med eget förlag, Sabine Ögren, bokhandeln Vändersigom, Andrés Stoopendaal, Ord&Bild, Athena Farrokhead, kritiker och översättare. Ämnet för debatten var Vad är god litteratur? Och moderator var Olav Uhnsgaard.
A.F. deklarerade att hon tänkte vara obstinat och hålla fast ett politiskt perspektiv. Det går inte att komma förbi förtrycket av kvinnor, samhällets kvinnosyn, rasbiologin. Det finns så många författare som förtjänar att lyftas fram. Och förlagen ser bara till sin profit. A.S. vred i sitt inlägg ytterligare ett snäpp åt vänster: Tillväxten ifrågasätts inte. Enbart det materiella är i fokus. Kulturen tar stryk. S.Ö. tog fram en bild från vardagen. Vid Hemköpskassan står ett bokställ. Ingen av de böckerna kände hon igen från sin bokhandel. Så matas människor med en litteratur som är lika fattig på näring som snabbmatspaketen är i frysdisken.
S.W. hänvisade till sin långa erfarenhet som förläggare. Han ville att diskussionen skulle begränsa sig till ett estetiskt perspektiv. Tog man med det politiska blev det för komplicerat. Han menade att god litteratur är helt enkelt den litteratur som överlever. Problemet är bara att den bokmarknad som vi har i dag, inte förmår att göra den goda litteraturen känd för folket.
Självklart fick han inte medhåll av de andra i panelen att det går att bortse ifrån politiken i den goda litteraturen. Och så var polariseringen ett faktum som gjorde att debatten blev stimulerande. S.W. försvarade sig med exempel från Turkiet. Han hade frågat den kurdiske förläggaren som åtskilliga gånger suttit fängslad och misshandlad av polisen. Vad är svårast i valet av litteratur som du vill ge ut? Svaret han fick var att hans politiska vänner var värst. De krävde att han skulle ge ut författare som hade rätt åsikt även om de hade ett uselt språk. Konsten är alltid den som torskar när politiken till varje pris ska framhållas. Men den breda litteraturen som säljs i massupplagor är den som möjliggör att förlagen klarar att ge ut och satsa den smala litteraturen. Det är 10% som står för 85 % av intäkterna.
Sedan fortsatte diskussionen om politikens vara i den goda litteraturen och paneldebatten slutade precis när de diskuterande upptäckte att de var överens om både estetikens nödvändighet och politikens. Men hur den goda litteraturen ser ut fick vi som lyssnade inte veta. Det gjorde ingenting för det var en intressant diskussion i alla fall.
Jag hoppas att Textivalen får en fortsättning och kommer tillbaka nästa vår. Arrangörerna har gjort gott ifrån sig och förlag, tidskrifter, tidningar och bokhandlare borde vara nöjda med den fina publika kontakten de fått.