'Eldsjäl' är ett slitet uttryck. Men Afshaa måste ändå kallas det. Elden syns i ögonen, i hennes hållning. Den brinner för dem som har svårt att sträcka på sig, att höja rösten och ta plats i samhället. Afshaa själv har en röst som hörs.
- Det är inget jag självklart haft med mig. Jag har haft ett bråkigt liv, med mycket sorg.
Hon säger det allvarligt, men enkelt. Utan minsta krav på medlidande. Hon berättar med en förvånande öppenhet. Två av hennes sex födda barn dog. Hennes första man misshandlade henne och utsatte henne för sexuella övergrepp. Det var en man som hon dessutom giftes bort med vid 17 års ålder. Då hade hon bott i Sverige i sex år. Styvmodern såg brådskan i att få henne gift med en muslim, skickade efter en man från Pakistan.
- Han sade: jag är man, du är kvinna. Jag kräver min rätt.
Och där började helvetet. Ett liv utan någon som helst frihet. Styvmoderns kommentar var att 'det är kvinnans lott, sådant får man stå ut med'.
- De orden glömmer jag aldrig. Det var inte så jag hade växt upp. Vi var liberala muslimer och i min familj utbildade sig kvinnorna.
Vi går in i vardagsrummet. Böckerna täcker ena långväggen, radade på varandra i ett försök att nå taket.
- Jag håller på att göra mig av med böcker, frågar om mina söner vill ha. Det är så svårt att slänga böcker, säger hon.
Afshaa hänger en sjal över vänster axel och slår sig ned i den nougatfärgade plyschsoffan.
På telefon dagen innan har hon berättat att hon gillar gamla saker. Antika möbler. Kvinnor hon träffar som liksom hon invandrat till Sverige kan inte förstå att hon inte slänger det. 'Varför köper du inte nytt?!'
Afshaa ser sådana situationer som en bra illustration över hur olika människor tänker - ibland beroende på kulturella skillnader - och att det finns ett behov av att träffas för att öka förståelsen. Hon tänker främst på kvinnorna.
- Det finns så få kontaktytor mellan etniskt svenska kvinnor och invandrarkvinnor. Olika invandrarkvinnor umgås inte heller med varann. Man tappar bort så mycket erfarenhet och kunskap som man skulle kunna dela med sig av!
Afshaas farfar var en av de tre rikaste männen i Östafrika. Han hade utvandrat som ung bohem från Indien, satt i ministeriet. De umgicks med presidenter och kungar. När Idi Amin kom till makten 1971 flydde Afshaa med sin far och syster till Pakistan. Idi Amin ville ha landet för afrikanska ugandier.
- Men jag kallar mig afrikansk ugandier med indisk ursprung, säger hon och ler lätt, ser mig i ögonen liksom beslutsamt.
Att komma till Pakistan blev en verklig kulturkrock. Fattigdomen stack i ögonen. Liksom kvinnornas situation. Därför for de vidare till Sverige 1974. Det mötet blev enklare, men också svårt. Afshaa var elva år och blev under fyra år mobbad i skolan. När hon senare förälskade sig i en hinduisk man blev hon förföljd av dennes bröder, som lade upp ett schema för att bevaka henne. Hennes egen far var också emot förhållandet.
- Jag stod handfallen, min far var ju så liberal. Jag hade dansat jazzdans och klätt mig hur jag ville.
Afshaa kunde inte stå emot allt tjat hemifrån och gifte sig alltså med den man hennes familj utsett åt henne. Efter en månad rymde hon. Satte sig på en bänk i Trollhättan, såg över alternativen. Om hon gick tillbaka visste hon att hon skulle förbli där, och förgås.
Om hon stannade där på bänken så kunde vad som helst hända, kanske något bra. En kompis kom förbi och hon följde med till hennes mamma.
- Hade inte den personen funnits där, hade jag gått tillbaka till honom.
Hon återkommer till det. Till hur lite som ibland behövs för att hjälpa en annan människa.
- Tänk på att om någon kompis mår dåligt så kan en mening, en fråga, en inbjudan förändra en tjejs liv. Då kanske hon orkar.
Innan Afshaa gifte sig hade hon försökt tala med skolpersonal, kuratorer och lärare.
- Men ingen reagerade.
Afshaa föreläser sedan länge på skolor, med sitt eget liv som utgångspunkt.
- Jag vill visa tjejer och killar att jag finns - har jag kunnat stå emot så kan ni.
I Vänersborg, dit hon flyttade efter sitt första äktenskap, utbildade hon sig till mentalskötare, fick jobb, man och barn. När det många år senare blev skilsmässa stod hon som ensam fyrabarnsmamma och kände sig identitetslös. Hon upptäckte livet utanför svenssontryggheten, ett samhälle med rasism och orättvisor.
- Då vaknade verkligen mitt engagemang till liv!
Hon började förkovra sig, läste allt om konventioner och lagar. Gick med i en lokal FN-förening och Röda korset.
- Ju mer jag läste, desto mer orättvisor upptäckte jag. Folk får inget arbete, kommer ju inte in i samhället! Det händer ju inget!
Hon startade ett nätverk för kvinnor, med tanken att kvinnor med olika bakgrund och i olika åldrar skulle träffas för att stärkas tillsammans. Nu jobbar hon för att bilda något liknande i Göteborg.
- Jag vill bilda opinion mot rasism och etnisk diskriminering - ur ett kvinnoperspektiv! Kvinnor med invandrarbakgrund är jättestarka i sitt lilla sammanhang men ute i samhället är de ibland små.
Afshaa är också ordförande i den svenska sektionen av European Network against racism, ENAR. Och det är inte alla som gillar vad hon gör. Afshaa har hotats, förföljts, fått syra i ansiktet. En del nazister provoceras uppenbarligen av henne.
- Jag är ju till och med arier, säger hon skrattar kort.
Men ett starkt engagemang kostar på. Hon är sjukskriven för utbrändhet. För två, nej tre, hjärtinfarkter.
- Det blir mycket stress. Det är jobbigt att träffa kvinnor som säger att 'min far slår min mor, min bror slår min syster' och där resignationen är total. Det gör ont att se. Det behöver ju inte vara så.