Med Gogols En dåres anteckningar i Stockholms Studentteaters gästspel på Aliasteatern bjuds det på denna känsla med bravur, med ljud, ljus och en till synes sovande ryss på scengolvet. Föreställningen, i regi och bearbetning av Christo Burman, för tankarna till så skilda element som Selma Lagerlöfs Kejsaren av Portugallien, tv-serien The Office med den uppblåsta mellanchefen David Brent och dagens självuppslukande dokusåpor, fyllda av kärlekstörstande själar.

Nikolaj Gogols text handlar om den stolta men kuvade ämbetsmannen Aksentij som plikttroget vässar direktörens pennor, trånar efter densammes ouppnåeliga dotter och hånas av sina kollegor. Slutligen söker Aksentij sin tillflykt in i vansinnet. Pjäsens protagonist är smärtsamt ensam, underfundig, bisarr och alldeles bedårande nihilistisk.

Med en enkel scenografi och en skådespelare med total närvaro vävs galenskapens magiska illusion fram i filmiska snapshots. Ämbetsmannen med det löjliga namnet Aksentij Ivanovitj Poprisjtjins gestaltas med en nerv och en känslighet som inte för tanken till studentteater. Håkan Järund, i rollen som dåren, för monologen framåt med ett egensinnigt tempo och en känslig mimik. Han har publiken helt i sin hand. De korta monologerna bryts elegant av ljudet och ljuset som tillför föreställningen än mer nerv. Aksentijs trånande svärmeri, hjärnspöken och slutliga anhalt på mentalsjukhuset gestaltas på ett varmt och mycket medmänskligt sätt. Det finns en burlesk humor i Gogols text, som i brottstycken bränner till på scenen, bland annat i en episod med en talande hund och dennes anteckningar.