Shiamuslimska och kurdiska partier i Iraks regering enades i förra veckan om en ny oljelag som åter öppnar landet för utländska oljebolag, för första gången sedan nationaliseringen av oljeindustrin 1972. Förslaget är mycket kontroversiellt i en region där många betraktar nationell kontroll över oljeresurserna som en symbol för självständigheten – eller rentav själva kärnan i oberoendet från forna kolonialmakter.

Lagens anhängare menar att utländska investeringar behövs för att rehabilitera oljesektorn som drabbats hårt av kriget och 90-talets sanktioner. Det resonemanget har dock sina brister. Den mest kontroversiella aspekten av den nya oljelagen rör nämligen inte återuppbyggnad av Iraks oljeindustri, utan utvecklingen av nya oljefält. Här ska utländska företag kunna erbjudas exklusiv kontroll genom avtal som gäller i upp till 35 år.

Kritiker fruktar att orättvisa avtal kan komma att tecknas med utländska företag samtidigt som Irak fortfarande är ockuperat och dess förhandlingsposition svag.

– Avtal som förhandlas fram när statens institutioner är nya och försvagade av våld och politisk splittring, kommer sannolikt leda till orättvisa villkor för irakierna – villkor som kommer att bestå långt efter att situationen förbättras, säger Greg Muttit från den brittiska kampanjgruppen Platform till The Observer.

Det är inte bara utländska företags chanser till stora vinster som gör lagen kontroversiell. Enligt kritiker saknas också tydliga krav på återinvesteringar i Irak och överföring av teknologi, liksom garantier för parlamentarisk insyn och kontroll. Men framförallt ses privatisering av oljeproduktionen som ett hot mot Iraks suveränitet eftersom tvister med utländska företag kan komma att avgöras i internationella tribunaler.

Iraks outforskade oljereserver kan enligt många bedömmare överträffa de i Saudiarabien, som är drivande inom oljekartellen OPEC. Om utländska företag kontrollerar produktionen i ett av världens oljerikaste länder kan på sikt de oljeproducerande staternas förmåga att påverka priset på världsmarknaden att undergrävas.
För USA:s del är det därmed inte bara oljebolagens intressen som ligger bakom kraven på en privatisering av oljesektorn.

I USA:s nationella säkerhetsstrategi beskrivs ökat utrymme för utländska investeringar i oljeproducerande länder som ett medel för att säkra en stigande produktion i takt med USA:s växande behov av importerad olja.
I samband med valet till den amerikanska kongressen i november hävdade också president Geroge Bush att ett tillbakadragande av trupper från Irak skulle riskera att utsätta omvärlden för utpressning av "extremister" med möjlighet att strypa oljeproduktionen.

Kritiker i Irak såväl som i USA och Storbritannien varnar nu för att skydd av utländska investeringar i oljesektorn kan bli ytterligare en ursäkt för att fortsätta den militära närvaron.
En annan viktig källa till kritik mot den nya lagen är sättet den tagits fram på: av en sluten grupp irakiska experter i nära samarbete med USA:s och Storbritanniens regeringar.

Både irakiska parlamentariker och fackliga ledare inom den irakiska oljeindustrin har upprörts av att de inte konsulterats, eller ens fått möjlighet att läsa utkast till lagen.
Den irakiska regeringen hoppas att parlamentet ska godkänna den nya oljelagen de närmaste månaderna. Det är dock långt ifrån säkert att de kommer att ske.

Lagen har mött kritik även från den shiamuslimska Sadr-rörelsen, som ingår i regeringen och vars röster krävdes för att föra den nuvarande premiärministern Nuri Al-Maliki till makten.
Om lagen trots allt godkänns av parlamentet så lär striden därmed inte vara över. Hassan Jumah Al-Asadi, ledare för den största fackföreningen för oljearbetare, har meddelat att dess över 20 000 medlemmar kommer att mobiliseras mot lagen.

Genom historien har också liknande lagar eller avtal tjänat som fokus för mobiliseringen av nationalistiska grupper långt efter att utländska trupper lämnat landet. Baath-partiet i Irak efter självständigheten från Storbritannien är bara ett exempel.