- Nu behöver jag inte tacka nej till saker, det finns alltid någon hemma som rycker in och passar Neo, säger Angelique.

Lägenheten är stor och rymlig. De flesta har varsitt rum och utöver det finns gemensamt vardagsrum och kök. Det vackra 1800-talshuset ger ett mäktigt intryck och på portarna står fastighetsmäklare, psykologmottagning och bokföringsfirma. På översta våningen byter dock trapphuset karaktär. Här möts besökaren av ett virrvarr av kläder, skor, prylar och en välkomnande skylt: Du är snart uppe, håll ut!
- Det är ingen som hittar hit
förutom vi, våra vänner och brevbäraren. Det är avskilt trots att vi är mitt inne i stan, säger Angelique.
Stämningen i köket är avspänd. Kollektivmedlemmarna har samlats runt matbordet. Det dukas fram kaffe, te, rostat bröd och en mängd olika pålägg. Det är söndag och alla råkar vara hemma samtidigt.
- Vi har inga bestämda mattider då alla ska vara hemma, utan den person som har lust att laga mat sätter upp sitt namn på matlistan, lagar en god veganrätt och sen droppar folk in allteftersom, säger Elin Klingvall som bott i kollektivet drygt en månad.

Matkassan och all mat är gemensam. De vuxna betalar 500 kr var i månaden och Neo betalar 100 kr. Uppstyrt, men ändå inte.
- Vi har schema för städning, inköp och för att slänga återvinningen. Men ingenting är statiskt, hemmet skapas av oss som bor här och när en ny person flyttar in så förändras också vårt gemensamma hem lite grann, säger Angelique. Hon sneglar på Maria och Elin som är de färskaste i kollektivet. De ler instämmande.
Flera av kollektivmedlemmarna definierar sig själva som flator.
- Men det är vare sig statiskt eller något vi förväntar oss av dem som flyttar in här, säger Clara. Vi lagar vegansk mat och har en feministisk, icke-heteronormativ prägel på vårt kollektiv.
- Män får självklart komma hit, men vi är ett separatistiskt kollektiv för att vi tycker det behövs en mansfri zon. Män tar stor plats överallt annars i samhället, här hos oss får de liten eller ingen plats,
säger Angelique.
Efter en stunds livlig diskussion om separatism enas de om att för mycket pojkvänshäng i kollektivet är ingen intresserad av.
Om framtiden verkar de ha liknande tankar. Det pratas om att skapa en by ute på landet, bo lagom antal personer på varje gård och leva så självförsörjande som möjligt.
- I byn skulle man kunna utöka det kollektiva levnadssättet till ett större sammanhang. Man skulle kunna samarbeta mellan kollektiven och utbyta tjänster. Det skulle bli en icke-kapitalistisk by, säger Clara.
Lisa är på tillfälligt besök hos Högst upp. Hon bodde här förut, men har nyss flyttat till en egen etta i Umeå.
- Mitt ideal är att bo kollektivt och jag kommer att göra det snart igen, men jag kände att jag behövde ensam-tid, säger hon.

Ett problem de ser med kollektivboende är att alltid ha personer omkring sig. Alla människor har ett behov av att vara ensamma ibland.
- Ofta upptäcker man sitt ensambehov för sent. Det leder till att det plötsligt slår ner som en bomb och man måste härifrån - nu, säger Angelique. Hon har nyligen köpt en egen sommarstuga två timmar från Göteborg. Där finns det tillfällen till att vara själv närsomhelst.
Högst upp har funnits som kollektiv sedan slutet på 60-talet. Då var det studentrum, sedan dess har alla möjliga personer bott här. Historien är svår att bena ut. Angelique och Neo har bott här längst, i fyra år, så längre tillbakablickar än så går inte att göra. Men Clara känner att hon ingår i en viktig tradition.
- Sedan två andra centrala Göteborgskollektiv har tvingats flytta är det bara vårt kvar med samma långa historia. Kollektivets existens är viktig, inte bara för oss som individer, utan för alla människor som delar våra ideal.