Jan Zahradil, medlem av EU-parlamentet sedan 2004, representerande den tjeckiska delegationen i EPP-ED-gruppen, den största borgerliga gruppen. Han deltog i EU:s framtidskonvent och avstod från att underteckna det framtagna konstitutionsförslaget.
"Världskartan har förändrats. Den gamla imperialistiska idén att storleken betyder allt (en idé som låg bakom den europeiska integrationen) gäller inte längre. Om man vill vara en framgångsrik aktör på den internationella arenan måste man kunna reagera snabbt, flexibelt och anpassat efter omständigheterna, med förmåga att konkurrera och med hjälp av nätverkande. Dessa kvaliteter är inget som uppstår med geografisk utsträckning eller befolkningsstorlek eller mängden av lagar och regler eller ens med vilka institutioner som är verksamma. Snarare kan det vara så att för mycket av det senare har en negativ effekt. Dagens EU kan inte finna ett verksamt svar på de nya utmaningarna. Det börjar bli alltmer uppenbart, att strävan efter politisk samsyn, som uttryckts i 'ett allt närmare samarbete' borde ersättas med behovet av mer ekonomisk dynamism, decentralisering och mångfald av självständiga nationer. Man skapar ett flexibelt nätverk av samarbetande nationer som kan integreras i olika utsträckning i olika sammanhang, utifrån sin egen vilja, sitt egna engagemang och sin förmåga. Dessa kan skapa varierande allianser och samarbetsgrupper utan att söka definiera ett slutmål för samarbetet och som alltid skulle kunna upphöra om det inte längre upplevs tillfredsställande. Allt detta kunde stödjas av ett lämpligt samarbetsfördrag.'

Lord David Howell är oppositionens talesman i utrikespolitiska frågor i Brittiska överhuset. Han är ekonom, författare och journalist.
"I flertalet internationella nyckelfrågor finns ingen samlad EU-ståndpunkt. Med 25 lysande olika nationer och 25 olika perspektiv på världen kommer allting som pressas igenom den gemensamma utrikespolitikens filter att bli luddigt, spretigt och en ymnig källa till missförstånd. Så kommer det att bli vare sig det handlar om Irak, Iran, Afghanistan, Israel-Palestina, Libanon eller Ryssland, hur man ska hantera Putin, Kina och deras vapen, Turkiet och EU-utvidgningen, FN eller - framför allt - hur man samtalar med amerikanarna. I motsats till den gemensamma utrikespolitiken i dag måste ramverket för morgondagens internationella politik vara förankrat i respekt för nationalstaterna, där var och en kan följa sin egen väg, men ändå erkänna de krav som det ömsesidiga beroendet innebär. Man måste tillåta en ständig anpassning till nya utmaningar, med partnerskap och koalitioner som snabbt kan förändras efter varje situation. Ett framväxande av en sådan ny plattform skulle hantera tre aspekter av den moderna verkligheten som Storbritannien, liksom övriga EU-länder står inför. Det första är att människor i denna globaliserade tidsålder mer än någonsin vill utveckla en egen identitet, ha länder och trakter att älska, försvara och känna stolthet för. Vi erkänner vårt beroende av varandra men längtar samtidigt efter något eget och en grad av självständighet. Uppblåsta idéer om en överstatlig regering och jättestatsbildningar, som framförs tillsammans med svepande avfärdanden av nationalstatens betydelse, har ingen möjlighet att beröra dessa djupa och konkurrerande behov. I synnerhet misslyckas de skändligen när de framförs av välmenande storhetsdrömmare inom EU. Det andra handlar om att stela blockallianser inte kan hålla jämna steg med de ständiga, oförutsägbara förändringarna. Det är just vad Tony Blair och hans kollegor i Storbritannien smärtsamt varseblivit. Ju mer EU försöker dra in sina medlemmar i ett stelt och enat politiskt och militärt block, ju minde effektivt blir den. Ju mer världen som helhet betraktas som bestående av olika rivaliserande block, desto mer bortser man från de verkliga, mångfasetterade förbindelserna mellan länder i olika former av samspel och beroenden. Ändå är det dessa nya och mer flexibla mönster som verkligen kan garantera stabilitet och säkerhet. Den tredje aspekten handlar om att de viktiga nya internationella relationerna inte bara består av regeringssamarbete och officiella kontakter, utan av en mosaik av icke-statliga, inofficiella och sociala rörelser och organisationer.'

Bill Cash är medlem av Brittiska parlamentet. Han är ordförande i European Foundation som han grundade 1993.
"De som skapade det byråkratiska EU anade inte att försöket att koordinera Europas ekonomier med hjälp av en gemensam centralbank, en gemensam valuta och en strävan efter ett federalt politiskt system, skulle leda till hög arbetslöshet och sociala problem, som i sin tur skulle medföra låg tillväxt och interna spänningar. Vad vi ser nu är början till slutet för euron. Med andra ord, just de instabiliteter, som de europeiska ledarna ville undvika har skapats av det styrelseskick de byggt upp.'

Karl A Schachtschneider är professor i offentlig rätt vid universitetet i Erlangen-Nürnberg. Han har vänt sig till tyska författningsdomstolen för att Tyskland ska avstå från att underteckna konstitutionsförslaget och väntar nu på besked från domstolen.
"EU-domstolen har med sin tolkningsrätt skapat ursprungslandsprincipen ur EU:s fyra friheter. Denna princip fanns inte i fördragen och den har orsakat stor skada för de mer utvecklade ekonomierna inom EU. Folken har varit tvungna att acceptera standarder och normer från andra medlemsstater, vilket betyder att reglerna förlorat sin demokratiska legitimitet och blivit utjämnade. Inhemska entreprenörer har ingen chans på marknaden på grund av de lägre lönerna och de sämre sociala skyddsnäten i de yngre ekonomierna. Följden blir dels att företag flyttar utomlands, ofta med stöd av EU, dels att löner och sociala förmåner sänks. Lönedumpningen måste begränsas med hjälp av minimilöner. Ursprungslandsprincipen utgör ett grovt brott mot demokratiska principer och sociala landvinningar, särskilt vad gäller arbetsrätten.'