Måndagen den 7 januari 2002 inträffade en olycka med dödlig utgång på Drottninggatan i centrala Stockholm. Tillsammans med en kamrat promenerade en blott 14-årig pojke längs gatan, på väg till en biograf, då en istapp föll från ett tak och träffade honom i huvudet. Medvetslös fördes pojken till Karolinska sjukhuset i Solna. Det tunga isblocket hade dock orsakat omfattande skador på huvud och nacke, och hans liv stod inte att rädda. Han avled under kvällen.
Den tragiska händelsen gav omedelbart eko i Stockholmsmedierna. Bara en dag senare inträffade ytterligare en istappsolycka. Utgången var inte dödlig, men händelsen gjöt knappast olja på de mediala vågorna. Under några dagar konkurrerade istappsrelaterade nyheter helt ut den USA-ledda invasionen av Afghanistan. Istället för rapporter om fallande bomber fylldes tidningarna av rapporter om fallande istappar. Bilder på sörjande civila offer, stående bland ruinerna av sina hus i ett av världens fattigaste länder, utgick. Istället publicerades bilder på den 14-årige pojkens sörjande klasskamrater, stående på en affärsgata i en välfärdsstat.

Ester Pollack, universitetslektor vid JMK, forskar kring mediernas nyhetsvärdering utifrån ett sociologiskt perspektiv. Hon är inte särskilt förvånad över mediernas prioriteringar
– Den här historien innehåller många tacksamma ingredienser för medierna. Det var oväntat, dramatiskt och nära oss. Mitt i vår egen stad. Det fanns en kulturell och geografisk närhet.
När det gäller utrikesjournalistiken finns det inom forskningen en hypotes om att just närheten är avgörande för vart medierna kommer att rikta sitt strålkastarljus. Närhetsaspekten är dels rent geografisk – en händelse i Södertälje kommer med all sannolikhet att få mer uppmärksamhet än en jämförbar händelse i Sydafrika. Men den är också kulturell. Om en svensk medborgare är inblandad i ett dramatiskt skeende utomlands finns det plötsligt ett incitament för medierna att ägna händelsen sitt intresse. Och det finns även möjlighet att knyta an det som är fjärran till det lokala. Berättelserna om dramatiken som utspelar sig annorstädes publiceras bredvid intervjuer med de oroliga anhöriga som är kvar här hemma. Och svenska myndigheter kan ställas till svars för hur de agerar när det gäller att trygga medborgarnas säkerhet i utlandet.

Hur bevakningen av tsunamikatastrofen i december 2004 sett ut om inte Thailand varit ett populärt turistmål för julfirande svenskar går det bara att spekulera i. Men klart är att de svenska mediernas bevakning koncentrerades på just Thailand. Enligt närhetsprincipen var det inte konstigt. Där befann sig 542 av de totalt 543 svenskar som omkom i flodvågen.
Hade andra, mer kvantitativa, principer styrt rapporteringen hade dock Thailand fått en mer undanskymd plats i det mediala rampljuset. Av totalt 250 000 – 300 000 offer för katastrofen skördades knappt 9 000 i Thailand. I Indonesien släcktes enligt FN:s beräkningar minst 130 000 människoliv.
Närhetsprincipen är dock inte det enda som betingar vilken medial uppmärksamhet någonting, exempelvis en istappsolycka i Stockholm, kommer att få. Många nyhetsmedier är dessutom, enligt Ester Pollack, svaga för tragiska händelser som väcker vår empati.
Det kanske tydligaste exemplet på detta – i hård konkurrens med schimpansen Ola och gorillan Enzo – är den uppmärksamhet som i mitten av förra decenniet ägnades Nelson.

Den första svenskfödda trubbnoshörningen kom till världen den 11 februari 2005. Nelson hade dock en medfödd hjärnskada. I tio dagar kämpade han tappert, och hann bland annat med att vårdas på Akademiska sjukhuset i Uppsala, innan det oundvikliga tog ut sin rätt. Under denna tid blev den lilla noshörningens hopplösa kamp en nationell angelägenhet. Minsta förändring i Nelsons hälsotillstånd genererade spaltmeter i kvällspressen.
Sylvia Bohlin, informationsansvarig på Kolmården, återvände från en utlandssemester dagarna efter att noshörningen fötts. Då hon såg tidningsrubrikerna om att Nelson kämpade för sitt liv begick hon ett fullt förståeligt misstag.
– Jag trodde att det handlade om Nelson Mandela. Jag fattade inte att det var vår noshörningsunge som hade fått all den uppmärksamheten.
Kolmårdens brevlådor fylldes av teckningar, presenter och krya på dig-kort som sänts till Nelson, främst av barn. Samtidigt fylldes det lokala hotellet, och till viss mån även djurparkens camping, av tillresta journalister.
– Det kändes som om hela svenska folket följde noshörningen, och så var det nog, säger Sylvia Bohlin.
I dag vilar Nelsons aska i anslutning till konstnärens Lars Vilks skulptur Nimis i skån-ska Kullaberg, medan det på Kolmårdens finns en mindre minnesplats. Lars Vilks fick frågan om han kunde tänka sig att upplåta en viloplats av Svenska Nelsonklubben, en förening dedikerad till att hålla minnet av noshörningen levande. Under 1990-talet hade klubben som mest över 2 000 medlemmar.

Även historien om den 14-årige pojken som, helt meningslöst, rycktes ifrån sina nära och kära väckte starka känslor.
– Det är en historia personifierad med ett ungt offer som väcker vår empati. Den tydliga händelsen och de tragiska omständigheterna, någonting som vi alla kan relatera och associera till, ger den möjligheter att bli en uppmärksammad historia, säger Ester Pollack.
Omedelbarheten, närhetsprincipen och de tragiska omständigheterna gav historien konkurrensfördelar gentemot svårare nyheter längre bort.
– Det handlar också om vad som hänt och vad det finns för typ av andra nyheter, men ofta kan enstaka tragiska händelser nära oss konkurrera ut händelser som har mer karaktär av process. Något där man inte omedelbart kan överskåda konsekvenserna, som inte har en direkt relation till oss här i dag.
Istappen satte en medial snöboll i rullning. Men den satte även igång det juridiska maskineriet. Snöbollen – frågan om vem som juridiskt borde lastas för pojkens död – rullade hela vägen in i Högsta domstolen. Tvistefrågan var huruvida fastighetsägaren, från vars tak istappen fallit, eller plåtslagerifirman, som ansvarade för snöröjningen av taket, skulle åläggas ansvaret.
Den 26 maj 2005 avkunnades domen. Den ansvarige vid plåtslageriet dömdes för vållande till annans död. Ansvaret för fallande is och snö, förklarade domstolen, ligger egentligen på fastighetsägaren. Men då denne tecknat ett avtal om röjning är det den andra avtalsslutande parten, plåtslageriet, som övertar detta ansvar.

Domen har sedan dess fått konsekvenser för hur avtal mellan fastighetsägare och plåtslagare formuleras. Fastighetsägarna Stockholm, med mer än 5 700 medlemsföretag, vill av förklarliga skäl inte kunna lastas för vållande till annans död eller kroppsskada. I oktober 2006 försökte de sluta ett avtal med Plåtslageriernas riksförbund, PLR, enligt vilket det fulla ansvaret för snöröjningen skulle ligga på plåtslagarna.
PLR, med 900 medlemsföretag, sa nej till avtalet. Inte heller de ville lastas för eventuella framtida olyckor.
– Plåtslagarna kan inte ta det ansvaret i och med att det finns för mycket tak och för få plåtslagare. Det måste vara någon som bevakar sina tak och säger till när det ska skottas, säger Thomas Dahlberg, regionombudsman för PLR i Stockholm. Man kan inte kuta runt till 30 000 tak i Stockholm varje gång det har snöat. Det faller på sin egen orimlighet.

Olyckan den 7 januari 2002 blev ett tragiskt slut på en ung pojkes liv. Och samtidigt början på en medial följetong som fortsatt fram tills i dag. Sedan döden på Drottninggatan rapporterar Stockholmsmedierna varje år pliktskyldigt om istappshotet.
– En dramatisk händelse med dramatisk konsekvens som av ett eller annat skäl uppmärksammas kan starta en lavinartad uppmärksamhet och mynna ut i andra frågor. Hakar tillräckligt många på så kan det bli ett stående inslag i medias rapportering, säger Ester Pollack.
En snabb sökning i arkiven ger henne rätt. Det är svårt att hitta artiklar om fallande istappar daterade innan januari 2002. Efter det datumet finns det dock betydligt fler, och i stort sett alla refererar på ett eller annat sätt till vad man i detta sammanhang kan kalla den ursprungliga olyckan.

Men hur farliga är då istapparna? Någon statistik över hur många människor som årligen skadas av fallande is och snö finns inte, men de senaste åren tycks det ha rört sig om ungefär fem mer eller mindre allvarliga tillbud per säsong.
Att sammanställa hur många människor som mist livet till följd av fallande istappar är betydligt enklare:
I januari 2002 dog en person efter att ha träffats av en fallande istapp. Under samma period dog en person i Stockholmstrafiken. Sedan dess har 49 människor mist livet i trafikolyckor under månaderna december–januari 2002–2006, medan istapparna fortfarande bara har skördat ett offer.
Istapparna utgör alltså ett förhållandevis litet hot mot stockholmarnas liv och hälsa. Men jämförelsen är ändå intressant för dem som fortfarande minns vintern 2002. Flera tidningar publicerade bilduppslag som varnade för stans farligaste istappar. Och en mängd stockholmare övergav plötsligt, med blicken riktad uppåt, trottoarerna för att istället gå på gatorna. Där risken för att bli påkörd av en bil sannolikt borde vara större.
– Jag minns det där, säger Ester Pollack och skrattar. Mitt bland bilarna, helt livsfarligt.
Att stockholmarna tog intryck av medierapporteringen är dock inte konstigt, menar hon:
– Våra riskbedömningar bygger väldigt mycket på mediebilden av risker eftersom vi per definition inte alltid kan vara med själva. Vi registrerar det på något sätt, och vi modifierar vårt beteende på grund av det.
I bästa fall kan larmrapporterna ge den mediekonsumerande allmänheten ett informationsunderlag som tillåter en rationell bedömning, och ett undvikande, av risker. I andra fall, där den framställda risken inte motsvarar den reella, kan mediernas varningar oavsiktligt uppmuntra till ett, med Ester Pollacks ord, väldigt irrationellt beteende.

Den pågående vintern har varit mild. Fram tills för två veckor sedan. Då kom minusgraderna, och med dem de obligatoriska istappsartiklarna. Sedan snön föll har tidningarna DN, SvD, Aftonbladet, Expressen, City och Metro alla skrivit artiklar som varnar för farliga istappar.
Och med denna artikel har även Stockholms Fria Tidning dragit sitt strå till stacken för att för att föra det mediala istappsarvet vidare.