Bara något år efter det att Margaret Thatcher tillträtt som Storbritanniens premiärminister 1979 stod konsekvenserna av den konservativa regeringens ekonomiska politik klara för de allra flesta bedömare. Jämfört med under den föregående Labourregeringen hade den öppna arbetslösheten fördubblats – omkring en miljon arbetstillfällen gick förlorade inom främst tillverkningsindustrin – samtidigt som nedskärningar genomförts i olika välfärdsfunktioner.
Tidningarnas ledarsidor och politiska kommentatorer spekulerade i huruvida Thatcher skulle ta intryck av den massiva kritik som framfördes och resignerat lägga om den politiska kursen.
Det gjorde hon inte. Istället myntade hon en politisk slogan, There is no alternative, som kom att populariseras under akronymen TINA. Det fanns helt enkelt inget alternativ, menade Järnladyn, till den otyglade marknadskapitalismen. Och etablerade där och då en diskurs inom vilken sociala försämringar framstod som ofrånkomliga. Som naturkatastrofer, eller någonting annat bortom mänsklig påverkan.
Denna diskurs reducerar effektivt politikerns roll till den rena administratörens, vilket också innebär frihet från ansvar. Den som bara genomdriver en förutbestämd utveckling kan knappast lastas för utvecklingens oönskade sidoeffekter.

För en vecka sedan intervjuades LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin i radions P1. Hon inledde med att gå till angrepp mot den borgerliga regeringens politik, som hon menade riskerar att leda till ökade inkomstskillnader och etableringen av ett nytt låglönesegment på arbetsmarknaden. Kritiken var emellertid varsamt formulerad, och arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin fick beröm för att ha ställt sig på fackets sida i konflikten kring salladsbaren Wild n Fresh i Göteborg.
Så långt ingenting kontroversiellt. Lundby-Wedin är känd för ett återhållsamt tonfall, och i diskussionen om det framtida ledarskapet för socialdemokraterna har hennes trubbiga politiska armbågar framförts som ett argument mot en eventuell kandidatur.

När reportern Thomas Ramberg ställde frågan om det var självklart att en framtida socialdemokratisk regering skulle återställa ersättningsnivåerna i a-kassan svävade dock Lundby-Wedin på målet. LO:s ordförande framhöll att den enskildes trygghet var det viktigaste. Men istället för att besvara den konkreta frågan förde hon en argumentation som paradoxalt nog, sett till hennes yrkesroll, skulle kunna vara hämtad från det tidiga 1980-talets Storbritannien.
– Det är nog snarare så att vi kan befara att vi sitter där om tre och ett halvt år och har en arbetsförsäkring där det kanske inte är möjligt att återställa exakt.
På den uppenbara följdfrågan, varför det inte skulle vara möjligt att återställa a-kassan, svarade Lundby-Wedin:
– Om man sänker skatten på arbete så pass mycket som man gör nu, så är det väl inte helt lätt att gå till val på att vi ska höja skatterna. Jag tror att vi ska strunta i begreppet återställa, och fundera på hur vi vill att arbetslinjen ska se ut.
Med den skillnaden att Thatcher skulle driva sin linje hårdare är kontentan av Lundby-Wedins resonemang densamma: det finns politiska beslut som politiker inte kan besluta om.
Som en reaktion på Thatchers politik myntade globaliseringskritikern Susan George en gång en alternativ slogan, There are thousand alternatives, eller TATA.
Hon har givetvis rätt. Finns viljan så går det definitivt att återställa, och höja, ersättningsnivåerna i a-kassan.

Så varför varnar LO-ordföranden redan nu, bara månader efter riksdagsvalet, för att a-kassan kanske inte går att återställa? Det svävande argumentet om att det inte är populärt att gå till val på ett program som innebär höjda skatter är ihåligt. De som gynnas allra mest av alliansens skattesänkningar är höginkomsttagare, traditionellt inte någon av socialdemokraternas starkare väljargrupper.
Och sa inte Göran Persson i sitt sista riksdagsanförande som partiledare att socialdemokraterna var ett parti som värnade om de svagaste i samhället? Skulle dessa potentiella väljare verkligen skrämmas bort av hotet om ökad förmögenhetsbeskattning?
Snarare är det nog så att den förnyelse som socialdemokraterna nu ska inleda innebär att partiet i än högre utsträckning än förut kommer att orientera sig mot medelklassen. Och att LO:s ordförande ställer sig bakom en sådan utveckling.