(Analys) Fråga mannen på gatan i London, Paris eller Berlin och risken är stor att han skakar på huvudet och inte begriper varför kolossen ska bli ännu större. Svenskarna är något mer positiva till utvidgningen, men är å andra sidan generellt sett kritiska till hela EU-projektet och inte minst mot EMU.

Vid en undersökning i höstas bland samtliga EU-länder hade bara 41 procent av invånarna förtroende för EU som politisk institution.

Hans Aldén är chef för EUs representation i Sverige. Han bekymras över opinionsläget.

- Det är inte bra att stödet för utvidgningen är så lågt. Det är också oerhört alarmerande att färre än hälften av dagens EU-medborgare har något förtroende för unionen som helhet. Vill det sig illa kommer detta att illustreras med ett lågt valdeltagande i det kommande parlamentsvalet, säger han.

Han medger att det finns fog för en viss oro i samband med utvidgningen. Det är en brokig skara länder och regioner som ska trängas in i gemensamma politiska och ekonomiska ramar. EUs gränser ska omgärda fler människor med mer skiftande historia och livsvillkor än tidigare.

EU kommer efter 1 maj att ha över 450 miljoner invånare. Skillnaderna mellan de rikaste och de fattigaste länderna och regionerna kommer att öka. I Frankrike varnar ekonomiska analytiker för att man inte kommer att ha råd att ta hand om de nya unionsmedlemmarna.

EUs transfereringssystem och regionalpolitik kommer att sättas på hårda prov. För det kostar nämligen att adoptera tio nya familjemedlemmar som alla har mindre resurser än de övriga femton. Att de rika är beredda att betala är enda sättet att få ekvationen att gå ihop. Frågan är bara om medborgare och politiker har insett detta och funderat över vad det betyder. Dagens tyska budgetunderskott bedöms exempelvis vara ett resultat av att den sargade östtyska ekonomin integrerades i samband med enandet. Samtidigt höjdes förstås levnadsstandarden för miljontals östtyskar.

Det är en svår balansgången mellan farhågor och förhoppningar. De tvära kasten mellan tilltro och oro har märkts tydligt i debatten och kanske mest drastiskt i Göran Perssons prat om arbetskraftsinvandring och 'social turism' (ett uttryck myntat av de danska högerpolitikern Pia Kjaersgaard). Å ena sidan välkomnar vi arbetskraft, å andra vill vi inte att den arbetskraften snyltar på vår välfärd.

Ytterst är det är en fråga om solidaritet.

- EU är ett fredsprojekt och ett solidaritetsprojekt. Detta är inte minst viktigt gentemot de fattiga regionerna i unionen. I och med utvidgningen kommer de fattiga att bli fler och då sätts solidariteten på prov. Då får vi se vad den är värd, säger Hans Aldén.

Det har uttryckts farhågor om att det ska komma en reaktion från de starkaste medlemsstaterna. Att en unionernas union ska utkristallisera sig då de tunga ekonomierna och politiska rösterna i Tyskland, Frankrike och Storbritannien tar täten medan 'kusinerna från landet' helt enkelt får haka på bäst de vill.

Ett annat bekymmer är att den nya författningen fortfarande inte är klar. Och vem ska se till att stabilitetspakten efterlevs när också tunga medlemmar har problem med att leva upp till den? Hur blir det med EUs gemensamma utrikespolitik? Behövs den? Sättet att hantera Irak -kriget visar i alla fall att den inte finns. De som vill se EU som en motpol till USA i världspolitiken kommer att få vänta, vare sig unionen består av 15 eller 25 medlemmar.

- EU är ingen solist med en röst, utan en kör. Men det gäller förstås att vi sjunger samma sång och gör det i harmoni för att vi ska ha någon glädje av det, säger Hans Aldén.

Så vad kommer efter den 1 maj? Kommer kören att fortsätta växa? Kommer 25 medlemsstater att bli ännu fler? Ja, utan tvekan. Bulgarien och Rumänien blir familjemedlemmar 2007. Makedonien har lämnat in sin ansökan och kommissionen har också sagt sig vara positiv till att förhandla med Kroatien. Debatten om Turkiet fortsätter dessutom att vara en följetong i utvidgningsdiskussionen.