Vi är i Bryssel. Ett EU-val stundar. Alla svenska tjänstemän som jobbar i Babylons byråkrati säger samma sak: De flesta hemma i Sverige förstår inte hur många beslut som fattas här i Europaparlamentet som faktiskt påverkar deras dagliga vardagsliv.

Vi är på journalistisk studieresa i den Europeiska unionen för att få inblick i de olika utskotten, kommissionärernas arbete och vad som sätts högst upp på 2019:s agenda i Europa just nu. 

Det är långa kala korridorer och stora runda mötesrum. Det hänger revbenskonst från taket i parlamentet strax ovanför en stationär tevestudio. Samtidigt håller ett trettiotal scenarbetare på med att bygga om parlamentets voteringssal till en enorm rockarena inför valvakan. Slutspurten tv-sänds i 130 europeiska länder, men vi i Sverige får snällt följa utvecklingen på nätet från parlamentets egen påkostade livesändning.

På den dagliga presskonferensen drar ordförande Jean Claude Juncker, ett skämt: ”Everyone understands English, but no one understands England”.

Brexit är så klart en het potatis i EU. Men det som sitter kvar i mig flera dagar efter hemkomst är den enorma fokuseringen på migration och säkerhetsfrågor.

Vi – 27 svenska journalister – sitter i ett av de runda rummen med egna mikrofoner och stora videoskärmar runt om i hela rummet. Tove Ernst, talesperson för migration och medborgarskap, ska snart visa oss en informationsfilm om Frontex (Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån) nya satsning i Europa.

Det handlar om 10 000 gränsvakter som ska placeras ut vid Europas gränser. 2021 ska 5 000 vakter finnas redo att stoppa olagliga gränspassager och skicka tillbaka migranter som inte fått asyl eller uppehållstillstånd i EU. 2027 ska 10 000 gränsvakter finnas på plats.

Tove Ernst trycker på play och filmen spelas upp. Efter någon minut viskar kulturredaktören från en svensk dagstidning, som sitter på min vänstra sida, i mitt öra: ”Är det har ett skämt eller?”

Jag kan bara hålla med henne. På skärmarna runt om i salen ser jag en film med en bildretorik som är både aggressiv och militärisk. Det är skällande hundar, vakter som tar hand om en bunt röda pass, flygspaning, strålkastare som letar i mörkret och stränga vakter. Inte en enda bild visar en migrant som hjälps iland eller en leende vakt som sträcker ut en hand för att bistå. De illegala migranterna framställs som ett osynligt hot. Slutorden på filmen blinkar med stora bokstäver: Stronger borders Safer Europe.

Det ilar till i magen när filmen sätts på stopp. Är det här mitt Europa? Nej, det är det inte och jag höjer min hand för replik. Jag ifrågasätter filmens budskap och får till svar av talespersonen att det ”så klart är synd om migranterna som EU vill hjälpa”, men om vi hade varit en grupp ungerska journalister skulle vi nog tyckt filmen varit för mild.

Nästa dag får vi höra av rådgivaren till EU-kommissionens ordförande att säkerhetsfrågan och de tusentals gränsvakterna har hög prioritering nu och i framtiden.

På Sveriges ständiga representation, Regeringskansliets förlängda arm i Bryssel, talar man om omfördelningen av den nya budgeten – mindre pengar till jordbruksstöd och mer pengar till migration och säkerhetsfrågor.

Jag lämnar Bryssel och i bröstet tickar hjärtat. Samtidigt som klockan sakta men säkert tickar mot Fort Europa. 

26 maj går vi till valurnorna. Då kan du bestämma vilket Europa du vill leva i.