Fröet till det som kom att bli Susanne Brandheims forskningsintresse såddes för 17 år sedan, genom en omvälvande personlig erfarenhet.

– Jag gick från att vara smal till tjock på väldigt kort tid och märkte hur hela omgivningen förändrades. Alla påpekade tjockheten och ägnade sig åt att ifrågasätta hur mycket jag åt. Jag blev fruktansvärt skadad socialt. Jag kunde inte värja mig för blickarna. Inte fungera som människa, säger hon.

Hon drog sig undan vännerna, utelivet, hittade på ursäkter och undvek vården.

– Jag begick vad jag kallar socialt självmord.

Via nätet upptäckte Susanne Brandheim psykologins och sociologins teorier om att man formas av hur andra betraktar en.

– Jag blev eld och lågor och bestämde mig för att lära mig mer. Samtidigt exploderade fetmaepidemin i medierna, men det handlade bara om medicin. Ingen tog upp ämnet från ett socialt perspektiv, säger hon.

Med det uttalade syftet att fokusera på fetma började Susanne Brandheim studera sociologi.

– Jag sa till lärarna att jag är här för att lära mig om fetma. De sa att ”fetma är inget socialt, du ska nog söka till medicin”.

Men hon insisterade, studerade och nu, sjutton år senare är avhandlingen i socialt arbete om stigmatisering av feta klar. En del i studien är en innehållsanalys av dokusåpan Älskling, du har blivit en tjockis (TV3).

– Jag undrade hur stigmatiseringen kan fortsätta utan att det har kommit någon antidiskrimineringslag. Jag ville få veta vad rättfärdigandet var, för att säga ”du är en tjockis och nu ska jag ändra på dig”. Dokusåpor kan ses som moraliska och pedagogiska, de visar hur vi ska förändra oss, säger Brandheim.

TV-programmets upplägg är att en tjock person ska gå ner i vikt i syfte att behålla sin smala partners kärlek.

– Den visar något vi känner igen, men var ändå helt chockerande för mig. Det blev jättetydligt att man får säga att tjocka är fula, osexiga, lata, odugliga och måste ändras, så länge det rättfärdigas med det högre syftet hälsan eller perfektionen av självet.

Vården spelar en viktig roll i fråga om stigmatiseringen av tjocka, enligt Susanne Brandheim. Här blandas fördomar med medicinska råd:

– Vården legitimerar att de hårda orden mot tjocka kan fortsätta. När de aktivt påpekar tjockhet hos sina patienter upprätthålls idén av tjocka som sjuka. Läkaren kan säga att du måste äta mindre, utan att veta vad patienten äter, och ge beteenderåd som inte är medicinska. De fungerar inte.

Den enda vetenskapligt belagda effektiva metoden för att varaktigt gå ner i vikt är magsäcksoperation, så kallad gastrisk bypass. Och sambandet mellan ohälsa och fetma är inte så enkelt som att fet betyder sjuk. I själva verket visar 25 metaanalyser och 15 kohortstudier att övervikt inte ökar risken för sjukdomar förrän BMI överstiger 30, enligt Susanne Brandheims avhandling.

– Det är betydligt mer motsägelsefullt än vi hittills trott, men läkare fortsätter med den gamla kunskapen att fetma är sjukt. Några kilos övervikt får samma bemötande som hundra kilos övervikt. Det görs ingen distinktion, säger hon.

Vårdapparatens bemötande fick Susanne Brandheim att känna sig sjuk och misslyckad, säger hon. Temat är återkommande bland andra hon talat med.

– Ingen klarar att känna sig så. Man slutar hellre att gå dit, säger hon.

I avhandlingen analyserar Susanne Brandheim sambandet mellan body mass index (BMI) och upplevd psykisk ohälsa i ett stort svenskt statistiskt material med 68 000 personer i åldrarna 18–74 år. Resultatet visar att tjocka människor inte heller är mer drabbade av psykisk ohälsa än normalviktiga, om man räknar in kön och ålder. Undantaget är personer med ett BMI över 35, där det finns ett svagt samband mellan ökad vikt och ökad psykisk ohälsa.

– Jag blev jätteförvånad. Fetmans betydelse försvann helt av kön och ålder, säger Brandheim.

Är det så illa ställt med stigmatisering då, om inga skillnader i psykisk hälsa går att se mellan tjocka och smala?

– Jag tänkte att resultaten är motsägelsefulla, därför gjorde jag en andra studie.

För att ta reda på vad upplevelser av psykisk ohälsa härrör från analyserade Susanna Brandheim datamaterial från 5 500 tjocka personer med psykisk ohälsa.

– Där kommer stigmatiseringen in. Negativa attityder från andra gav ett jätteutslag på psykisk hälsa.

Susanne Brandheim mätte även effekten av positiv respons från omgivningen, och märkte att den hade motsvarande positiv verkan.

– Inom stigmaforskning har det varit ett överdrivet fokus på negativ respons. Jag ville nyansera det och märkte att det var lika effektfullt med positiv respons. Det är ett viktigt komplement.

Särskilt för kvinnor var omgivningens attityder viktiga, enligt studien.

– Det var jättetydliga siffror. Båda könen reagerar jättemycket på både negativ och positiv respons, men kvinnor var betydligt känsligare för båda typer.

Kan kroppspositivism-rörelsen spela någon roll för den positiva responsen?

– Materialet visade inte vad för typ av respons det rörde, så det kan handla om att någon sagt att du lagar god mat eller är fin. Det är inte särskilt inriktat på vikt eller kroppen. Jag är för kroppspositivism, men jag tror inte att sättet att avstigmatisera är att visa upp den tjocka kroppen.

I en kultur där feta är oönskade är lösningen inte heller att på en mellanmänsklig nivå bara undvika att uttrycka sig nedlåtande och att ge alla kroppar erkännande, menar Brandheim.

– Det behövs en medvetenhet om den sårbarhet som de tjocka redan bär runt i varenda rum, som ett öppet sår. Det duger inte att tänka att ”jag ska inte uttrycka mig nedlåtande”. Det är en droppe i havet.

Så vad behöver göras?

– Kanske behöver vi börja med att någon uttalar att det här kan vi inte någonting om, så vi kanske ska sluta uppmana människor att gå ner i vikt. Tänk om man skulle säga det på nyheterna i kväll: ”Alla försök har misslyckats, vi måste nu tänka om.”

– Tjocka, som hela tiden har tänkt att det är dem det är fel på, behöver höra det.