Det är inte alltid en teaterföreställning stannar kvar i huvudet i över ett halvår. När Högskolan för scen och musik i Göteborg satte upp #Vitamänvåldtar, var det en scen som fastnade i mitt minne. Pjäsen specialskrevs av Lo Kauppi för scenskolans avgångselever, och skildrade bland annat just den sorts tysthetskultur som de senaste veckornas diskussioner om sexuellt våld och trakasserier börjat lufta.

Me too. Jag med, givetvis. När nätet exploderade av berättelser var jag en av alla dem som uppdaterade med ett ”jag också”. Jag skrev det inte bara för att det var sant. Jag skrev det för att det fortfarande finns många som verkar tvivla på att transkvinnor möter samma misogyni som ciskvinnor.

Mannen på kaféet i Stockholm som tafsade på mina bröst, mannen som ramlat som tackade för att jag hjälpt honom upp genom att berätta hur kåt han blev och kräva att jag hjälpte till med det också. Mannen på spårvagnen som blev sur när jag inte ville prata med honom och som en slags symbolisk blottning visade upp porrklipp på sin telefon.

Men fortfarande finns de som vill ifrågasätta detta självklara, att transkvinnor rör sig genom livet och världen som kvinnor, att vi bemöts som kvinnor och därmed utsätts för samma sexualiserade våld som ciskvinnor. Vi vet att transkvinnor, men också transmän och andra transpersoner, om något är överrepresenterade som offer.

Men jag har också tur. Jag har aldrig dejtat män och slipper det många andra kvinnor utsätts för bara genom att försöka ha ett vanligt liv. Jag har lyxen att vara frilansjournalist och så länge jag är det kommer jag aldrig att behöva dagligen besöka en arbetsplats där jag utsätts för någon manlig chef eller kollega som har trakasserat mig, rädd för att berätta om det och inte bli trodd.

För det är just risken att inte bli trodd som riskerar att hindra att man vågar berätta. Även om diskussionen om uthängning och pressetik ibland varit nära att slå över i misstänkliggörande av offren, blir själva summan av alla kvinnor som vittnat ett motmedel mot alla tvivel. Jo, vi är så här många. Ja, det är så här vanligt. Det som Kauppis #Vitamänvåldtar visade så effektivt var att bara för att ingen dömts för ett brott betyder inte att det inte finns något brottsoffer.

Jag kommer ihåg att jag var tveksam när pjäsen började och jag såg att en av kvinnorollerna spelades av en man, även om Emil Roos Lindberg gjorde ett bra jobb med den svåra rollen. När hans rollfigur berättar att hon blivit våldtagen, är det ingen som tror henne. Förövaren är den sortens populära kille som ingen tror skulle göra något liknande. #Vitamänvåldtar sätter fingret på de strukturer och vänskapsband som gör att män kommer undan.

Det är när hon inser det som hon utbrister ”jag kan inte spela den här rollen längre”, den replik som fastnat i mitt huvud. Scenförtrollningen bröts och det blev på riktigt: för skådespelaren Emil Roos Lindberg var det bara en roll. Hade rollen spelats av en kvinna hade det också varit hennes verklighet. För rädslan för övergrepp, hotet om våld och misstron när man berättar är verklighet för nästan alla kvinnor.