Debatt


Stella Hildén
  • I sociala medier har kvinnor delat med sig av berättelser om övergrepp under rubriken ”me too”, men när ska förövarna tvingas berätta om vad de gjort, skriver Stella Hildén.
Fria Tidningen

Bakom varje ”me too” finns en förövare

Under rubriken ”me too” har berättelser om övergrepp samlats i sociala medier under veckan. Det jag undrar är hur det hade fungerat med det omvända: om alla förövare hade skrivit ”me too” på sin facebook istället, skriver Stella Hildén från Nog nu.

”If all the women who have been sexually harassed or assaulted wrote ’me too’ as a status, we might give people a sense of the magnitude of the problem.”

Det känns som jag ska drunkna i hur många de är. Jag ser statusen från i princip alla kvinnor och transpersoner på min vänlista. Min mamma, barndomskompisar, kollegor, alla har de råkat ut för det någon gång, och det värsta är att jag inte blir förvånad alls. Om jag bara räknar bort de som jag vet faktiskt har råkat ut för en överfallsvåldtäkt, så är ju alla de andra kvar. Tjatsexet vi gått med på, händerna på krogen, äcklet på tunnelbanan som gnuggar sig mot ens rumpa. Alla blev inte anmälda, de behöver inte ens ha blivit något trauma. Men det hände, och det fortsätter hända.

Det jag undrar är hur det hade fungerat med det omvända: alla som någonsin tjatat till sig sex, tafsat på någon som var alldeles för full, alla som varit på sin sovande partner. Om alla förövarna hade skrivit ”me too” på sin facebook. Jag är glad att folk får se det jag såg: offren kan vara vilka som helst. De är överallt. Men det är också förövarna.

Det hade varit mycket enklare om de hade varit pedofiler i UR-filmer där barn ska lära sig att inte hoppa in i främlingars skåpbilar. Men det är de nästan aldrig. De allra flesta övergrepp begås av någon offret har en relation med. Sexbrottslingar är inte monster. De finns i alla samhällsklasser, etniska grupper och yrkesfält. De är läkare, filmregissörer, politiker, rörmokare. Och frågan blir då: om så många känner någon som blivit offer för ett sexuellt brott, borde de inte då känna minst en som begått ett? Johan Hakelius skrev i Aftonbladet i samband med festivalsäsongen förra året att alla har vi väl varit ungdomar. Han frågade sig hur många övergrepp det egentligen rörde sig om på Bråvalla och hur mycket som egentligen var ”pinsamt tonårsfummel”.

Han verkade mindre intresserad av att på andra sidan av den här tafatta killens fummel fanns en tjej som blev tafsad på. Hur hon hanterade det har han naturligtvis inte frågat sig, för då skulle ju Hakelius behöva se konsekvenserna av sitt eget tafsande. Ett ”me too” på sitt samvete. Men sanningen är att alla ”me too” jag sett på min facebook har orsakats av minst en person, antagligen någon de känner, möjligtvis någon i vår gemensamma bekantskapskrets.

När folk vill svartmåla feminismen brukar de ta upp någon kompis de har haft. Alla verkar ha en kompis som blivit falskt anklagad för våldtäkt, i vissa fall blev han till och med fälld i domstol bara för att någon ”svartsjuk brud ville förstöra hans liv”. De vill oftast inte lyssna om en försöker påminna dem om att det är i princip omöjligt att felaktigt döma någon för sexuella övergrepp. Än mindre att det extremt sällsynt att någon medvetet anmäler en oskyldig för den här typen av brott. Statistik visar att det är mer sannolikt att deras kompis helt enkelt förgrep sig på någon och kom undan med det.

En stor del av det här har att göra med hur svårt vi har att hantera sexuella övergrepp när de händer nära oss själva. Vi kan frossa i vidriga brott så länge de är i tidningar eller på film, och vi gillar att fördöma övergrepp när de begås av de där monstren vi gärna vill föreställa oss förövarna som. Men övergrepp begås av någons kollega, bror, son, make. Jag möter många som utsatts för övergrepp i min volontärverksamhet, och de allra flesta säger samma sak om omgivningens reaktioner: han har inte förlorat en enda vän, flickvän, eller sitt jobb. Det brukar gälla även om han döms för brottet. En av kvinnorna jag mötte berättade: ”Han fick blommor i fängelset. När han kom ut sa alla våra gemensamma vänner hur bra han hade hanterat ’det här jobbiga.’”

Jag är tacksam för alla som berättat. Visat att det här händer riktiga människor, de du respekterar, de allra tuffaste, bröligaste feministerna på din vänlista – ingen av dem är immun. Men kom ihåg en annan sak: för varenda ”me too” finns någon som gjorde det. Det var nog någon de kände. Det kan vara någon du också känner.

Och jag hoppas du blir lika upprörd över det som du blev över att vi blev utsatta.

Fakta: 

Stella Hildén är verksam i organisationen Nog nu: www.facebook.com/detarNogNu

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu