Det är givetvis helt rätt att Höga Nord är skivbolaget som ger ut ett nytt album med Andrew Weatherall, en producent som satt outplånliga spår i den moderna musikhistorien genom hans otaliga produktioner med band som Primal Scream, Happy Mondays och My Bloody Valentine och genom egna banden Sabres of Paradise och Two Lone Swordsmen.

Höga Nords ambitioner att ge ut uppdaterad kraut är lovvärd, men samtidigt känns utgivningen extremt gubbig – de kvinnliga artisterna lyser med sin frånvaro – med en övervikt åt säkra kort som redan tidigare fått en upphöjd status bland tyckare med pondus. För att ha ett pekfinger upp i luften är känslan är att det inom genren måste finnas gott om överraskande och nya namn att profilera.

Med den reservationen gillar jag Qualia. Hela uttrycket är ett slags hyllning till den dub- och krautkultur som Weatherall fostrats i. Omslaget är för övrigt en fin blinkning till Walter Weggmüllers epokgörande album Tarot (1973), där musiker som Manuel Göttsching och Harald Grosskopf och Klaus Schultze samarbetade. På tal om Göttsching och Ash Ra Temple har Weatherall rattat in sig på deras utflippade våglängder med albumets inledande spår Evidence The Enemy.

För att få bild av hur Qualia låter går det att addera en musikhistorisk bakåtblick till den brittiska dubmusiken utveckling från Adrian Sherwood, som var den som på allvar förde in dub i punk- och new-wave-rörelsen i slutet av 70-talet, och som arvtagare som Weatherall vidareutvecklat för att ta plats i dagens klubbkultur.

Dub är en fascinerande och för mig något paradoxal genre, ofta förundras jag över hur ett statiskt uttryck lyckas att bli både organisk och böljande. Lite på samma sätt är det med den motoriska krautrocken. Hitta ett groove och håll fast vid detta. (Lyssna på avslutande Vorfreude 2 och ni fattar.)

Och Weatherall hör till dem som lyckas med att nåla fast mig. Mest överraskad blir jag av hans intresse gör finlitterära Modiano. Sist jag lyssnade på Weatherallrelaterad musik var det då jag lyssnade på hans grupp The Asphodells, då sa han att inspirationen hämtades från en obskyr bögporrrulle, med kommentaren:

”A lot of trashy pop culture aphorisms say more about the human condition than the latest thinker is saying in three volumes of their work.”