Det är lika bra att jag bekänner med en gång att jag i egenskap av Västerortsbo är lite extra mottaglig för de finstämda och vemodiga, men inte de minsta romantiserade, skildringarna av Vällingby centrum med sitt stora ”V” tornande i rondellen, Blackeberg, Alvik och Bromma som Lars Raattamaa bjuder på i sin roman Dö andras död.

Men jag vågar nog påstå att det alldeles oavsett eventuell partiskhet är svårt att inte imponeras av Raattamaas känsla för platsen. Kanske hänger den vikt som läggs vid det fysiska och geografiska rummet rummet ihop med att han är utbildad arkitekt.

I Dö andras död är tiden inte linjär, utan består snarare av händelser och känslor staplade på varandra knutna till vissa platser. I en passage pratar en av huvudpersonerna med en kollega för att sedan, nästan utan övergång, kastas tillbaka till ungdomen genom minnet av en plats: ”i mitt huvud ligger ett tunt duggregn över Västerort/…/det har varit dimma och regn sen skolan slutade Emma och jag hade inget jobb/…/”

Detta sätt att behandla minnen och tid resulterar i en fragmentarisk och spretig berättelse som ändå förs framåt med en säker hand som drar in läsaren djupt i berättelsen.

I centrum står Anni som i vuxen ålder söker svar om sin ungdomsvän som för många år sedan mördades av nazister. Men boken är uppdelad i tre delar varav två handlar om en man som möter Anni under hennes efterforskningar i norra Sverige och inleder en affär med henne, respektive en annan av hennes ungdomsvänner i Västerort.

Raattamaas persongalleri, inklusive Anni skissas fram genom karaktärernas egna medvetandeströmmar och dialoger. Men trots att de, liksom deras motiv och bakgrundshistorier, förblir relativt skugglika, är de ändå engagerande.

I medvetandeströmmarna, som ibland blir något svårlästa på grund av avsaknaden av skiljetecken, planterar Raattamaa in vissa nycklar till sina romanpersoner som vittnar om klassresor och såriga relationer. Det är vemodiga porträtt av människor som på olika sätt präglas av förlust och saknad.

Men Dö andras död är även en starkt politisk roman. Kommunisten Anni brottas med det faktum att hon som vuxen hamnade på en myndighet som arbetar mot ”våldsbejakande extremism” men som tillskriver hennes verkliga åsikter samma mått av extremism som de nazister som mördade.

Hennes vän Alfuera funderar över våldet som det innebär att bränna bilar, våldet mot vissa kroppar som det kapitalistiska och rasistiska samhället i sig innebär, och vad det innebär att nedrivningen av rasistiska affischer ses som en större våldshandling än det faktum att det sattes upp.

Att Raattamaa lyckas införliva dessa resonemang i sin fragmentariska prosa utan att det känns tendentiöst eller ansträngt är rätt imponerande. Imponerande är också att detta ganska experimentella romanprojekt håller för över femhundra sidor. Och det håller väl.