• Game of Thrones är en av de serier där tittarna ofta bråkar om just spoilers.
Fria Tidningen

Räds inte spoilers

Så kallade spoilers, avslöjanden om viktiga moment i exempelvis en film eller bok, har blivit framstående element inom kulturkonsumtion. Men det är ingenting att vara rädd för, skriver Maria Ramnehill.

Så länge hjärtat kan slå är en film som är ovanligt svår att beskriva utan att avslöja något. Vill du se den utan spoilers kanske du inte ska läsa vidare här. Å andra sidan vet jag inte varför du skulle vilja se den ospoilad, Katell Quillévérés drama om liv, död och organdonationer blir inte sämre för det. Nästan ingenting blir sämre för det.

Debatten om spoilers återkommer då och då. Säsongen infaller någon gång mellan slutet av maj och mitten på juli, åtminstone i mitt twitterflöde. Kanske för att det är då serier som Orange is the new black och Game of Thrones har säsongspremiär. Vissa tycker att nöjet förstörs om de får veta hur filmen slutar. Andra hävdar bestämd att en berättelse blir bättre om de redan vet. För åter andra förstörs hela deras barndom om de får reda på att en kvinna ska spela huvudrollen i nästa säsong av Doctor Who. Det är förstås en helt annan sorts spoiler, och den här texten ska inte handla om förvuxna mansbebisar som aldrig har behövt lära sig att identifiera sig med en kvinna.

2011 visade psykologiforskarna Jonathan Leavitt och Nicholas Christenfeld att spoilers faktiskt får läsare att tycka bättre om en novell än de hade gjort annars. De beskriver intrigen som en galge som man kan hänga upp allt det där andra på, det som faktiskt gör en berättelse läsvärd.

Du har säkert också någon favoritbok eller film som du läser och ser om, om och om igen? Som bara blir bättre och bättre för varje gång, istället för tråkig och förutsägbar? Både Oscar Wilde och Karl Julius Weber verkar ha sagt det, jag minns bara att det var ett citat mina vänner ständigt upprepade i tonåren: en bok som inte är värd att läsa två gånger, är inte heller värd att läsa en gång.

När man läser eller ser om en berättelse upptäcker man nya saker, alla de där små detaljerna man missade första gången, som pekar på den överraskande, chockerande eller förutsägbara upplösningen som man inte säkert visste att man var på väg mot. Man får överblick över hur berättelsen hänger samman. Jag läser inte för att få veta hur det går, jag läser för att få se världen genom den där författarens ögon för en stund. När det är som allra bäst följer boken med mig långt efter att jag slagit igen den. Så läste jag till exempel Stig Larssons Autisterna när jag jobbade på en tidning i Trollhättan, och idag är minnet av staden lika förknippat med boken, som minnet av boken är förknippat med staden.

Senare forskning har komplicerat bilden. I en studie från 2106 kunde Judith Rosenbaum och Benjamin Johnson definiera två grupper som upplevde spoilers olika. För en grupp kunde en spoiler förbättra upplevelsen, men för andra som har stort behov av känslomässigt engagemang blev upplevelsen i viss mån förstörd. Det visar sig helt enkelt att människor är olika. Den som tycker att det är en spoiler, har nog ett och annat att lära sig.

Hur var det nu med Så länge hjärtat kan slå? Det är det gamla vanliga, hela handlingen ryms i en enkel mening som “en kvinna vinner en pojkes hjärta”. Men det är inte hur det slutar som är det viktiga, det är hur det går till som gör filmen värd att se.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Kritik av normkritiken

Normkritik har kommit att sluta handla om varken norm eller kritik i vissa fall, skriver Maria Ramnehill.

Fria Tidningen

Samla er och gör motstånd

Bokmassan

Nazisterna bör möta motstånd både i Göteborg och på större samhällsnivå, skriver Maria Ramnehill.

Fria Tidningen

Transfobi är inte humor

Medan vi skrattar åt skämt på transpersoners bekostnad fortsätter dödstalen att stiga, skriver Maria Ramnehill.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu