”Just nu sitter jag och skålar med mig själv för att i exakt ett års tid har jag kunnat leva på poesin.” Lo Lindström sitter på balkongen i sin pappas radhus och tittar ut över några aspar som är på väg att slå ut.

Sommaren har kommit till Skellefteå och med det en välförtjänt semester. Våren har varit hektisk med uppträdanden och arbete med ljudinstallationen Att stanna för den turnerande utställningen Ung kultur utmanar den urbana normen.

Född, uppvuxen och bosatt i Skellefteå har Lo Lindström en blick av och från den som har stannat kvar. Det skiljer sig från hemvändarblicken, vilket är den som ofta appliceras när glesbygd ska skildras, menar Lo Lindström.

– Hos glesbygdsbor förväntas det alltid finnas en vilja att ta sig bort och att nedvärdera sin hemort. Jag ser den urbana normen i de åsikter jag hade om Skellefteå som ung. De var inte mina egna utan de var pålagda utifrån.

Lo Lindström skriver utifrån sig själv. Främst blir det om glesbygdsfrågor, norra Sverige, feminism ”och det som kommer med det”.

– Min poesi är väldigt stark och väldigt sårbar, jag tror att det är det som gör att det berör folk. Det finns en kampanda och en styrka. Det är utlopp för ilska, glädje och frustration. Och för sorgen. Frustration och sorg är olika sidor av samma mynt.

Hen kallar sig både estradpoet och poet. Hen har uppträtt på festivaler och för politiker, nu senast på Pamojafestivalen i Kiruna.

Att stå stolt och att kritisera relationen Sverige har till bygden och till Norrland är teman som gör att parallellen till förorts-hiphop ligger nära till hands.

”ibland

önskar jag att Norrland sa:nej! Svea du får fan inget mer av mig, inte längre

se hur länge det tog innan dom var på knä och kunde kompromissa om problemen den bilden har jag fotat i huvudet och tagit med mig.”

(Ur dikten ”Mästerbotten”)

Lo Lindström fortsätter:

– Jag har alltid haft ett behov av att uttrycka mig konstnärligt. Jag höll på med dans i många år men insåg att jag gillade direktheten och sprängkraften som språket kan ha.

Estradpoesin, också kallad spoken word eller muntlig poesi, kom in i hens liv 2014 när hen lyssnade på en föreläsning av rapparen Cleo. Under föreläsningen berättade Cleo att det skulle hållas en workshop i Umeå och Lo Lindström anmälde sig på en gång.

– Jag var golvad. Tack för kunskapen liksom! Efteråt tänkte jag ”okej, du har precis anmält dig till att rappa en hel helg tillsammans med Cleo. Bra jobbat Lo”. Fram till den dagen hade jag aldrig lyssnat på någon form av rap eller hiphop på eget bevåg.

Workshopen gick bra och gav Lo Lindström nya kunskaper om hur hen skulle kunna använda sin poesi.

– Det var så kul att bara vara där och att få göra fel. Att få spotta rader. Det var där jag lärde mig att skriva på rim, något som öppnat upp för mig jättemycket. Helt plötsligt förvandlades mina fyraraders-texter till fyrasidors-texter, för att jag hittade en teknik.

Nu skapar hen både spoken word och skriven poesi. Våren 2016 kom hen ut med sin första diktsamling. Det är känslorna och innehållet som får avgöra vad som blir skriven och talad dikt.

Lo Lindström har ingenting emot att axla en utbildande roll i Norrlandsfrågor men vill inte enbart ses som en politisk konstnär.

– När folk bokar mig tänker de ”Nu jävlar! Upp till kamp!”. Självklart är allt politiskt, speciellt med någon som är geografiskt i periferin och icke-binär transperson som jag är, men jag vill också ha möjlighet att göra pinsam konst om norrsken.

I framtiden finns drömmar om att skriva både scenproduktion och romaner men framför allt om att kunna fortsätta förändra med sin konst.

– En lite hemlig dröm jag har är att jag en dag ska få sommarprata i P1. Då har man verkligen lyckats.