• Boken #vardagsrasismotmigsomsame har samlat samers vittnesskildringar av vardagsrasism. Katarina Hällgren är redaktör.
Landets Fria

Vardagsrasism mot samer blir bok

Vittnesskildringarna från satsningen #vardagsrasismotmigsomsame har blivit bok. Redaktören Katarina Hällgren hoppas att boken ska lyfta frågor om den strukturella rasism som samer får utstå.

När journalisten Katarina Hällgren tillsammans med Sameradion och SVT Sápmi drog igång hashtaggen #vardagsrasismotmigsomsame visste hon inte hur resultatet skulle bli. Det är ett känsligt ämne och man visste inte om lyssnarna själva skulle förminska sina upplevelser.

– Det är inte säkert att man blir trodd och det finns en risk att bli förminskad genom att folk säger att ”det här kan du väl stå ut med, det var väl inte så farligt” eller ”jag menade ju inte något taskigt”.

Men det var många som ville och vågade berätta. På tre dygn fick hashtaggen in hundratals vittnesskildringar om den utbredda rasism som samer upplever i dag. Under en vecka fick berättelserna stor plats i såväl radio som på public service webbplatser. När satsningen var över kände Katarina Hällgren att de borde göra något mer. Ett halvår senare har historierna nu samlats i bokform. Katarina Hällgren är redaktör för boken och hoppas att det ska hjälpa till att hålla frågan vid liv och minska okunskapen om samers vardagsupplevelser.

– Det finns en enorm okunskap när det kommer till samer, som sträcker sig otroligt långt bak i tiden. Det är strukturellt att samer har osynliggjorts väldigt länge i majoritetssamhället. När projektet startade var det många icke-samer som sa saker som ”det finns väl ingen rasism i dag, det tillhör historien”. Men för oss samer är det inte så, det är vardag. Men det var tydligt att det inte är allmänt känt i majoritetssamhället.

Katarina Hällgren hoppas att boken kommer att hamna på alla nivåer i samhället, från skola till politiker och makthavare.

– Förhoppningen är att boken ska spridas så mycket som möjligt. Jag hoppas att de kan använda boken i skolundervisningen, hur vi uttrycker oss börjar ju i unga år.

Boken innehåller ett urval av de vittnesskildringar som samlades ihop under våren. Projektet var även första gången som samiska medier lät lyssnarna vara bärande av själva innehållet.

– Det blir väldigt starkt att läsa sida upp och sida ner om hur man kan bli bemött som enskild individ. Jag hoppas att man nu kommer att lyfta frågor om hur man ska bete sig mot andra, hur man uttrycker sig i vardagen, och vad som är okej att säga.

Fakta: 

#vardagsrasismotmigsomsame

Berättelserna har delats under hashtaggarna #vardagsrasismotmigsomsame, #árgarasismamuvuostásápmelažžan och #aarkerasismamovvööstesaemine.

Med begreppet vardagsrasism vill man få in de kränkningar som händer varje dag och som ofta tenderar och riskerar att förminskas av andra som inte upplever det.

”Vardagsrasism handlar inte om extrema företeelser. Dess mest utmärkande drag är att den rör vanliga och triviala praktiker. Det gör inte vardagsrasismen till en rasism av mer humant slag. Även om vardagsrasism har en så informell klang att det kan tyckas röra sig om harmlösa och oproblematiska händelser, så har det visat sig att den psykologiska påfrestning som vållas av att dagligen utsättas för rasism kan ha kroniskt skadliga effekter på den mentala och fysiska hälsan.” (Fulani, 1988; Jackson et al., 1996). – Ur #vardagsrasismotmigsomsame.

För liknande journalistisk crowdsourcing, se bland annat boken Våga finska som Sisuradion gjorde 2013–2014.

Några av vittnesmålen

”Nämen du ser ju inte ut som en same… Jag träffade en äkta same en gång. En sån där liten kvinna med sneda ögon och höga kindkotor…”

”Under kulturhuvudstadsåret 2014 stod min dotter på Kulturvävens tak och inledde invigningen tillsammans med 100 barn. 50 procent var samiska barnkören, 50 procent var Norrlandsoperans barnkör. I publiken står jag, någon annanstans står min syster. Min syster blir vittne till en kvinnas kommentar: ’Varför ska lappungarna stå där och sjunga?’”

(saxat ur ett vittnesmål) ”Jag minns en bussresa mot Umeå en vinter, då busschauffören påbörjade resan med att över högtalaren berätta att vägarna var fulla med renar, följt av en konstpaus, och följande citat: ’Men kommer det en ren så kör vi bara på och mosar den, och står det någon lapp där så tar vi han med, så ska vi inte bli sena i dag inte.’”

(...)

”Vid bokmässan i Göteborg i höstas fick jag frågan av ett äldre par om det inte var svårt att leva i en kåta. När jag förklarade att jag bodde i en lägenhet som de flesta andra, så fick jag svaret, ’men vem hyr ut år lappar?’”

”Bli kallad för lappfitta på krogen i samhället där jag växte upp.”

”Bli puttad i skolan och ombedd att åka hem och knulla mina renar.”

”På mitt förra jobb, i samhället jag växte upp, få höra ’Men, att du har ett hederligt jobb, trodde ni lappar bara jobbade svart.’”

”Blivit presenterad som samen, och därefter blivit talad till som om jag vore ett barn.”

”Då vi från samiska programmet, på gymnasiet, kom in till religionskunskapen sa vår lärare: ’Och samebarnen kan sitta där borta. Ni bryr er ändå inte.’”

”Det är de små orden som påverkar en mest. Jag är inte den snabbaste att läsa, men i skolan fick jag höra: ’Det är ju inte så konstigt med tanke på vilken bakgrund du kommer ifrån.’”

På redaktörens begäran publicerar vi utdragen ur boken anonymt.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Augustvinnare vill lyfta Norrbotten

Barn & Ung

Ann-Helén Laestadius pratade både samiska och meänkieli i sitt tacktal för Augustpriset för årets svenska barn- och ungdomsbok.

Landets Fria

© 2024 Fria.Nu