Vad betyder krumelurerna på Joy Divisions fantastiska album Unknown Pleasures, detta stilrena skivomslag som passar bättre på väggen än i skivbacken?

Hajtänder? Bakgrunden i något gammalt arkadspel (typ Defender)? Ljudvågor?

Det sistnämnda var vad jag fram tills nyligen själv hade bestämt mig för, eftersom det inte var så svårt att föreställa sig att det skulle se ut precis så, om man spelade bandets malande, monotona musik genom ett oscilloskop.

Nej, krumelurerna föreställer signalerna från en pulsar. Faktum är att det var med dessa krumelurer världen fick veta att det fanns pulsarer över huvud taget. En pulsar är ett slags stjärna som, jämfört med solen, är oerhört tät och het; liten som Borås men med större massa än solen.

Stjärnan kallas pulsar för att den skickar ut en regelbunden puls med elektromagnetisk strålning. Vissa håller takten så bra att signalen kan användas som klocka, med mycket god precision. En sådan finns att beskåda om man besöker Katarinakyrkan i Gdansk, Polen. Vid framtida rymdfärder mot andra världar kan pulsarer spela en avgörande roll för navigering och positionering, eftersom de kan användas som naturliga, galaktiska GPS-satelliter.

Den säregna stjärnan består av tätt sammanpressade neutroner, har ett mycket starkt magnetfält och roterar. Den bildas vid en supernova, den våldsamma samtidiga explosion och kollaps som sker när en mycket massiv stjärna dör (är stjärnan ännu mer massiv bildas istället ett svart hål).

Det var Jocelyn Bell Burnell som upptäckte den första pulsaren år 1967. Hon hade varit med och byggt radioteleskopet i New Hall, Cambridge, dragit åtskilliga kilometer kopparledning mellan antennerna och som forskarstudent var det förstås hon som gick igenom metervis med utskrifter varje kväll när det nya astronomiska redskapet var i bruk.

Det dröjde inte många veckor innan hon upptäckte krumelurerna. Hon tjatade och tjatade på sin handledare Antony Hewish, övertygad om att ha upptäckt ett nytt fenomen. Han avfärdade det först som skräp. Betydelselöst brus. Men Bell gav sig inte.

1974 fick Hewish åka till Stockholm och ta emot Nobelpriset i fysik ur den nyblivne kung Carl XVI Gustafs hand. Nobelkommittén glömde att nämna Bells insatser.

Det ligger en grumlig skugga över världen i dag. Nationalism, isolationism och beredskapsiver. Rädsla för det främmande. Vasilij Kandinskij talar i Om det andliga i konsten (från 1911, svensk översättning Ulf Linde, 1970) om ett slags inre ljus, i anden och materien, som känsliga målare, musiker och författare kan spegla i sina verk, även i tider av ytlighet, själlös massproduktion och ondska.

Var ska man nu finna detta ljus, när skuggorna är så påtagliga? Kanske gömmer det sig, återigen, i krumelurerna. Om man är hängiven, uppmärksam, och inte viftar bort dem som skräp.

I was moving through the silence without motion, waiting for you,

In a room with a window in the corner I found truth.

– Joy Division, ”Shadowplay” (Unknown Pleasures, 1979)