Hải Châu: översätts som havets pärla, är min systers namn samt en ständigt närvarande påminnelse om att hon föddes på en båt under mina föräldrars flykt från Vietnam. Mina föräldrar förbannar alla himlars gudar för mycket, men jag undrade ofta varför de aldrig hytte med näven mot det faktum att mamma tvingades föda sitt barn på en båt. När jag till slut frågade mamma så svarade hon kort att ’vi var bland de som överlevde’.

Första gången jag pratar med honom är han så tyst. Han ställer inga frågor och är väldigt kortfattad. Jag är noga med att skicka ett sms varje dag, bara för att skapa en rutin, någonting som är detsamma alldeles oavsett lagförslag och tvångsdeportationer och nedbrända flyktingboenden. Hej, hur mår du? Varje gång får jag ett liknande svar efter några minuter. Det är bra, hur är det med dig Jenny? Och jag tänker på att om ingenting förändras så kommer de där sms:en en dag inte längre levereras till sin mobiltelefons ägare.

Fyra år tog det. Fyra år i ett flyktingläger innan mamma, pappa, storebror och storasyster kunde ta sig därifrån. När jag insåg det för första gången var jag fjorton år och mitt livs senaste fyra år passerade bakom ögonlocken och jag förbannade denna orättvisa värld. Sedan insåg jag att fyra år är en parentes. Den genomsnittliga tid en befinner sig på flykt är ungefär sexton år och det finns generationer som växer upp i flyktingläger - människor som tvingas leva i ett konstant mellantillstånd och ständigt förpassas till marginalerna.

Sista gången jag träffar henne har sömnlösheten lämnat sina svarta spår under hennes ögon. Vi tittar på varandra i det dåligt belysta rummet och jag stryker handen lätt över hennes rygg i ett naivt försök att stoppa det krig som pågår i hennes inre. Hon säger ingenting, men vi vet båda att hon har nått gränsen, att hon har gått sönder, att hon inte kan mer. Till slut viskar hon om inte ens vi orkar, hur ska de orka.

Han vrider sina händer och över hans axlar vilar en sliten svart läderjacka, nästan likadan som den pappa har. Hans ögon är konstant fuktade som de blir hos någon som lever i omedelbar närhet till gråten. Jag bygger upp den där osynliga väggen mellan oss för att ens kunna ta orden i min mun. Det stämmer att det förmodligen kommer att ta flera år för dig att ta hit din familj och jag är ledsen, men att din fru är döende ger dig ingen förtur, och jag förstår att om hon går bort under tiden ni väntar så kommer era barn lämnas helt själva i Syrien, men detta är tyvärr den enda lagliga vägen hit och om du vill ta dig tillbaka till dem så är det ditt beslut att fatta och där kan jag inte hjälpa dig, men du vet bättre än mig att situationen är så pass allvarlig att samtliga hjälporganisationer och till och med gränspolisen och Migrationsverket inte kommer att kunna hjälpa dig ta dig tillbaka till Syrien. Förlåt, förlåt, förlåt.

I helgen står jag framför statyn på torget och lyssnar på när en trettonåring vädjar till oss, till allmänheten och till politikerna för sitt liv. Snälla låt oss leva. Smärtan i hans röst finner identiska paralleller i de som har flytt, de som är på flykt och de som fortsättningsvis kommer att tvingas fly. Vi vill bara få leva. Hans ögon är förvånansvärt mjuka trots allt de har tvingas bevittna. Leva. Det säger någonting om ett system när vissa kroppar måste be om att få sina rättigheter tillgodosedda, men det har vi väl ändå vetat sen innan.

Ändå säger de att historien kommer att döma oss, som om det vore en tröst.