I mars 2016 startade Statens väg- och transportforskningsinstitut, VTI, i Linköping forskning på uppdrag av näringsdepartementet om lösningar som kan öka landsbygdsbornas möjligheter och vilja att använda kollektivtrafik. Forskningen fokuserar på områden där det bor minst 400–500 personer. Alltså landsbygd, men inte ren glesbygd.

– Största utmaningen är att få människor att tänka om. Många tycker om friheten med egen bil, gillar att köra bil och tycker om sin bil, säger Jessica Berg, forskare på VTI, som tillsammans med fyra kollegor arbetar med uppdraget.

Studien är gjord på vanliga parametrar men ger förstås inte hela bilden. Av det skälet genomförs även djupintervjuer med personer i 20 landsbygdshushåll, tio i Kinda kommun i Östergötland och tio i Östersunds kommun i Jämtland. I en tredje delstudie riktar forskarna blickarna mot andra länder och ser vilka metoder som finns där. Den fjärde delen i forskningen innefattar intervjuer med fyra regionala kollektivtrafikmyndigheter och vilka lösningar, planer och strategier de har för landsbygden.

Hela tiden kommer det fram nya idéer om förfaringssätt för kollektivtrafiken. En del är bra, andra är ännu oprövade och ytterligare andra är testade utan någon större succé. Anropsstyrd trafik är en metod. Det finns en linje med en tidtabell men den används bara om någon ringer och vill åka.

– Marknadsföringen har inte varit tillräcklig. De som reser kollektivt känner till det här men de som kör bil nås inte av informationen. Någon speciell ökning av kollektivt resande har inte märkts på grund av anropsstyrd trafik. Än så länge är det ingen succé.

Närtrafik är ett liknande upplägg och det har införts i Östergötland där lågt trafikerade busslinjer lagts ned. Resenären beställer en resa, minst två timmar före avfärd. Oftast reser man med andra som beställt och det kan betyda väntetider. Den som har minst två kilometer till närmaste busshållplats kan nyttja tjänsten. En liten buss eller taxi hämtar och transporterar till en närtrafikhållplats eller en befintlig i busslinjesystemet. I konceptet byabussar samarbetar landsbygdsbor med kollektivtrafikaktörer och ställer exempelvis upp med chaufförer för att lösa transporterna i området. Ytterligare en variant som slagit igenom på senare år kallas maas, mobility as a service, eller transport som tjänst. Det kan vara bilpooler eller hyrcyklar som lokala, privata företag står för.

– Det här poppar upp allt mer i städer men kan även vara ett sätt att tillgodose kommunikationer för landsbygdsboende.

I Östergötland finns något som kallas starka stråk och är kollektivtrafik som kör på riksvägar mellan två större orter utan att svänga in till mindre platser på landsbygden.

– Här kan bilpooler eller hyrcyklar passa. De som bor några kilometer från riksvägen kan köra med bil eller cykel till en hållplats vid det starka stråket. Vid hållplatsen måste det finnas bra parkeringsplatser och laddstationer för elcyklar och kanske en bod som skyddar cyklarna mot regn och snö.

Förr var samåkning vanligare än i dag. Inte minst industriarbetare med fasta tider reste tillsammans. Nu används ny teknik för att få fart på samåkandet.

– Det finns en speciell app där man kan se när en bilist åker en viss sträcka och där man också kan lägga ut sin egen resa för att få medresenärer.

Ett annat upplägg för att frakta människor till sina jobb kan vara direktbussar som istället för att åka till busstationen trafikerar en stor arbetsplats.

I november presenterar VTI sin forskning och då står det klart om nya, bra idéer kommit fram för kollektiva resor på landsbygden.

– Det finns ingen perfekt lösning som ligger och väntar på att upptäckas. Mycket handlar om att ändra beteenden och det kan ta tid, säger Jessica Berg.