Engagerad bygd prisas för integration
Det började med kretslopp och fortsatte med många samhällsinsatser i bygden. I år belönades Hultabygdens kretsloppsförening med en Ullbagge på Landsbygdsgalan för sitt lyckade integrationsprojekt.
– Jag är förvånad att inte fler tagit fasta på vår idé, säger Börje Johansson, ordförande i och initiativtagare till föreningen.
Omkring 40 hushåll i tre byar tre mil söder om Linköping gick 1994 samman i en förening med inriktning på kretslopp, lokalt producerad mat och energifrågor.
Föreningen har genom åren breddat verksamheten och bland annat kämpat för en busslinje, arbetat med bredband och integration.
– I dag pratas det om omställning och hållbarhet. När vi började var kretslopp det populära begreppet och det fungerar bra även nu eftersom de flesta processer i samhället har med kretslopp att göra, säger Börje Johansson.
Han blev lantbrukare 1981 och gick över till ekologiskt 1989. På Hulta Norrgård drev han ett litet lantbruk med kor, får och odling av grödor. Många i traktens byar, varav de flesta inte arbetade inom jordbruk, hade ett stort intresse för miljö och kretslopp. Tillsammans bildade de Hultabygdens kretsloppsförening. Inspirationen kom från läkaren Karl-Henrik Robért som i början av 1990-talet grundade den ideella föreningen Det naturliga steget som gav råd om ett hållbart samhälle.
– Vi hakade på. Från min horisont ville jag ha ett lantbruk med en växtnäring i balans. I ett ekologiskt jordbruk blir det en brist på växtnäring och det skulle kunna åtgärdas med hjälp av näringsämnen från urin och fekalier hos 200 personer. I trakten bodde ett lämpligt antal personer och jag såg möjligheten till ett lokalt kretslopp, säger Börje Johansson.
40 hushåll i byarna Hulta, Dänskebo och Sandebo gick med i föreningen, i dag är siffran uppemot 50. I starten stod kretsloppet i fokus. Föreningen fick statligt stöd till ett projekt för urinseparerande toaletter som installerades i 18 av hushållen. Många hade också trekammarbrunnar och på det viset kunde Hulta-lantbruket få växtnäring från både urin och fekalier som avvattnades i lantbruket och blev slam.
– På gården användes både urin och slam fram till 2012. En EU-förordning tillät att man i ekologiskt jordbruk använde urin och slam från eget avlopp och Krav gick med på att använda avlopp från boende i närheten om man hade ett nära samarbete med dem.
Men EU ändrade förordningen och förbjöd ekologiska lantbruk att använda urin från människor på åkrarna. De senaste fem åren lagras istället slammet på Hulta och urinen levereras till en närliggande hästgård. Numera äger och driver Börjes son, Björn Pihl, Hulta-lantbruket men har hjälp av sin pappa. Här finns 16–18 kor och 15 fårtackor. Här odlas vall, spannmål och potatis. Björn funderar på att inte längre kalla jordbruket ekologiskt. Då skulle urinen kunna användas på åkrarna.
– Det blir fel när regler sätter stopp för ett bra kretslopp. Skälet till nej för mänskligt urin sägs vara att mediciner i människokroppen kan spridas på åkrarna men djur har ungefär lika mycket medicin i sig och deras gödsel är tillåtet att använda. Det är ologiskt, säger Björn Pihl.
Ann-Christine Lekberg och Ragna Johansson är styrelseledamöter i föreningen och boende i byn Dänskebo.
– När vi startade föreningen så var det inne med ekobyar. Och vi är egentligen ett vanligt byalag fast med fokus på kretslopp, säger Ragna Johansson som byggt sitt eget hus med viss kretsloppsanpassning.
En tanke med föreningen var att involvera byborna i de lokala jordbrukens produktion. Hos Björn Pihl kan man köpa grönsaker, kött och skinn. En speciell variant är möjligheten att abonnera på potatis. Man beställer ett antal rader med potatis på åkern och bonden odlar den mängd som behövs.
– Vi som abonnerar är delaktiga eftersom vi rensar ogräs och väger potatisen, säger Ann-Christine Lekberg.
På en lada finns solpaneler som räcker till lantbrukets elförsörjning.
– Totalt blir det 20 000 kWh på ett år motsvarande det som krävs för att försörja en eluppvärmd villa, säger Börje Johansson och visar sin lilla elbil.
– Den använder vi för att åka ut och se till djuren eller när vi sätter upp stängsel. I lantbruket används ofta en traktor även till lätta sysslor när det egentligen räcker med ett mindre fordon. Jag tycker därför att elbilen passar. Än finns inga eltraktorer men det lär vara på gång. Egentligen borde tillverkarna i första hand satsa på elfordon i produktion och inte på privatbilar, säger han.
Föreningen har även engagerat sig i bussfrågan. Ragna Johansson och Ebba Wadstein pendlade dagligen med Östgötatrafikens busslinje 544 som lade ner förra året.
– I ett par år kämpade vi för att få behålla linjen men den togs bort och jag är fortfarande upprörd, säger Ragna Johansson.
– Kommunen har pekat ut det här som ett utvecklingsområde. Men när kollektivtrafiken försämras så blir det ju svårare att få folk att flytta hit, säger Börje Johansson.
Medlemmarna i föreningen har inga speciella krav på sig utan agerar utifrån egna intressen. Under åren har de bland annat lärt sig om mjölksyrning av grönsaker i en matgrupp, inventerat jordkällare för lagring av potatis och morrötter, restaurerat en gammal stenbro, arrangerat bokcirklar, skidlopp, pimpelfiske, valborgsmässofirande, julmarknad, en lokal simskola för 70 barn och en glasskiosk som tonåringar får ta ansvar för.
– Aktiviteterna skapar gemenskap i byarna samtidigt som man förkovrar sig i olika saker och barn och ungdomar får med sig tankar om hållbarhet, säger Börje Johansson.
Föreningens integrationsprojektet Ny på landet har rönt stor uppmärksamhet och belönades med första pris och en Ullbagge i kategorien integration på Landsbygdsgalan i Tällberg i början av november.
– Vi har träffat nyanlända från Somalia från stadsdelen Skäggetorp i Linköping. Vi lagade svensk och somalisk mat och smakade av varandras rätter. Vi har också haft fest i Hulta missionshus tillsammans och det kom två fullastade bussar med familjer. På sommaren hade vi simskola för de nyanlända barnen, berättar Ann-Christine Lekberg.
Genom kretsloppsföreningen sprids tankarna om hållbarhet vidare.
– Min äldsta dotter driver ett ekologiskt jordbruk med sin sambo och många andra engagerar sig också i samhället. Så våra idéer förs vidare, säger Ann-Christine Lekberg.
– Det är ett bra sätt att lära känna människorna och bygden och så får man ett miljöengagemang på köpet, säger Björn Pihl.