Memorys bok, i original The book of Memory, är en passande och något ironisk titel på en roman som i hög grad handlar om minnets bedräglighet. Berättaren, tillika huvudpersonen, med namnet Memory sitter i ett fängelse i Zimbabwe och skriver till en amerikansk journalist som gör ett arbete om fångars villkor. Hon berättar med bister humor om mer eller mindre tyranniska fångvaktare och excentriska medfångar. Själv lider hon av albinism och är den enda kvinnan som är dödsdömd, detta efter att ha fällts för mordet på den vita man som hennes föräldrar sålde henne till som liten. Fragmenterade och, ska det visa sig, delvis missvisande bilder från barndomen i en fattig kåkstad träder fram.

Men Petina Gappahs debutroman kan också läsas som en krönika över kollektiva minnen och trauman. Det är en berättelse mättad med historiska referenser till Zimbabwes koloniala förflutna och tumultartade nutid.

Mest påtagligt är det givetvis i skildringen av hur Memorys fattiga föräldrar säljer henne (eller gör de det?) till en vit rik man som även om han tillsynes behandlar henne väl och ger henne en fin utbildning förstärker den alienering som redan präglar henne i egenskap av albino och kanske, på ett djupare plan, koloniserad.

Det är också talande att hon berättar sin historia för en vit västerlänning. Det för bland annat med sig att framställningen är beströdd med förklaringar av det egna samhället som ger en känsla av att boken är skriven för läsare som antas sakna kunskap om Zimbabwe och kanske om hela den afrikanska kontinenten. Huruvida greppet är en ironisk kommentar från författaren om ”västs” tendens att betrakta afrikanska samhällen genom exotismens slöja eller om hon, som delvis bor i Genève, helt enkelt internaliserat det synsättet själv är svårt att säga.

Vad gäller den vita man, Lloyd, som Memory sitter fängslad för att ha dödat, framställs han som en i huvudsak sympatisk, till och med älskvärd person vars privilegierade position kompliceras av hans sexualitet som åtminstone delvis gör även honom till en marginaliserad gestalt.

Att på detta sätt komplicera bilden av honom till något mer än entydig symbol för kolonialt förtryck, även om han utan tvivel är bärare av detta, gör Gappahs historia mer mångbottnad. Dock går hon nästan så långt i sin ambition att göra Lloyd mänsklig att han blir änglalik.

Nu skulle detta visserligen med lätthet kunna tolkas som ett symptom på ”Stockholmssyndromet”, lojalitet med sin egen fångvaktare, hos Memory. Men till saken hör att hon, trots att hennes minnen på betydande punkter visar sig vara delvis falska, i huvudsak framställs som en trovärdig uttolkare av människorna omkring sig vilket delvis stänger dörren för en sådan förståelse av hennes bevekelsegrunder.

Kanske borde Gappah ha vågat göra sin huvudperson lite mindre trovärdig, låtit hennes sår slita upp även texten och på så vis göra berättelsen mer osäker? Det här är ändå en bok om minnet, och minnet är som vi alla vet fragmenterat i bästa fall, opålitligt i värsta.