Musikern och konstnären Liliana Zavala har pratat mycket om att vara kvinnlig slagverkare men trots det så verkar hon inte trött på att snacka om det.

– Det finns en härskarteknik och en självklarhet hos musikerkillar. En plats för en man är så självklar, de behöver inte kämpa för den, de bara har den. Vi kvinnor måste bevisa oss hela tiden, vi måste kämpa och göra deras jobb bättre. säger Zavala.

Under uppväxten i staden Córdoba i det argentinska inlandet väcktes hennes intresse för trummor när hon gick på en workshop för kvinnliga slagverkare. Därefter har det alltid känts naturligt och viktigt för Zavala att samarbeta med andra kvinnor. För några år sedan hamnade hon i Sverige och här har hon fortsatt sin musikerbana. Via en lista på kvinnliga musiker som Marit Bergman satt ihop fick hon kontakt med Karin Dreijer, mest känd som en av två medlemmar i The Knife.

– Jag hade ingen aning vem hon var och hon skrattade när jag frågade ”vad gör du för musik då?”. Hon svarade att hon skulle skicka lite av sin musik, och när hon sen skickade ett jättestort paket med massa musik insåg jag att ”oj, hon var visst viktig”.

Med Karin Dreijer delar hon ett jämställdhetstänk och tillsammans skrev de en låt till Hollywoodfilmen Red Riding Hood.

– Jag har blivit inspirerad av hennes musik och av hennes attityd. Hon gör som hon vill och är en stark, inspirerande kvinna.

Liliana Zavala släppte sitt debutalbum Cabildo på eget skivbolag i början av maj. Via bland annat slagverk och sång tar hon med lyssnaren till barndomens arbetarklasskvarter med samma namn. Texterna är på spanska men då hon står på scen förklarar hon ofta innebörden av sångerna för publiken.

– Det känns spännande att vara min egen, nu kan jag bara vara mig själv och prata om mina egna upplevelser. Till exempel om att vara invandrare i Sverige och kvinna i musiken. Om det har jag en hel del att säga, skrattar hon.

Förutom en hyllning till hennes kvarter så är titeln Cabildo också en hedersbetygelse till de personer som kidnappades från sina hem och gjordes till slavar i Sydamerika. Musiken hon grundar sig i kallas afrolatin, vilket kommer från slavarna och den kultur de tog med sig från sina hemländer, uppblandat med den nya påtvingade kulturen.

Albumets omslag är en bild på Liliana Zavala där hon flyter i ett hav av tårar. I låten med samma namn – Mar de lágrimas – sjunger hon om sorgen som ligger i att flytta till ett nytt land och vara tvungen att lära sig allt på nytt. Sorgen som finns i att komma till ett nytt ställe tillsammans med någon annan, för att sedan ta olika vägar i livet.

Hon har en bakgrund som konstnär vilket hon tror är något som ligger till grund för hur hon skapar sin musik.

– Det är mycket bilder. Jag vill att folk ska kunna uppleva musiken tredimensionellt, att man ska kunna blunda, sätta på hörlurarna och resa iväg. Jag vill att hela skivan ska vara en plats där folk kan komma in i ljudet, och bilda sig en fantasivärld.

Reflekterande över sin position säger Liliana Zavala at hon är mycket engagerad för att få in fler kvinnor inom slagverksvärlden och många av de projekt hon har varit med i tenderar att handla om jämställdhet eller kvinnofrågor. Av egen erfarenhet vet hon att dessa frågor fortfarande behöver belysas inom musikvärlden.

Som exempel berättar hon hur bemötandet var när hon var med och startade det första salsabandet i Stockholm. När de hade spelningar fick de oftast frågan om de var dansare, trots att de alla kom dit med sina egna instrument. Det här är vanliga kommentarer enligt Zavala som ger flertalet exempel på hur kvinnliga musiker får kommentarer om sitt utseende, och kvinnliga musiker blir ofta till sångerskor, trots att de kanske startat som instrumentalister.

– Vissa instrument anses mer tabu för kvinnor att spela än andra. Ett av de mer mansdominerade instrumenten är just slagverk. Nu finns det fler slagverkerskor än tidigare, men vi är ganska få ändå. Killtrummisar däremot finns hur många som helst, säger Zavala, som även är med i Den förbjudna orkestern, ett band där bandmedlemmarna spelar instrument som har varit eller är förbjudna för kvinnor att spela.

Vid sidan av sitt soloprojekt kommer hon att fortsätta arbeta med bandet och andra musikprojekt hon har. Hon vill inspirera andra och tycker sig se några drag hos killmusiker som hon tycker att kvinnor kan lära sig av.

– Att våga göra bort oss och spela fel. Det är så vi lär oss, så vi måste börja avdramatisera lärprocessen. Det händer ingenting om vi gör fel, det händer ju oftast alla, säger Liliana Zavala.