Spänningarna är stora på Paris gator inför söndagens val. För många är valet mellan Emmanuel Macron och Marine Le Pen självklart – de flesta Parisbor tänker rösta på Macron. Men meningarna går isär.

– Emmanuel Macron är det enda valet för den som vill bevara det upplysta, moderna samhället, säger Beatrice Theveniau som är ekonomistudent och kampanjar för Macron.

– Han står för samma gamla bankvänliga politik som förut, säger franskalgeriske byggledaren Nourdine Oukrine.

39-årige Emmanuel Macron handplockades från bankvärlden till ekonomiministerposten för bara fyra år sedan. I dag säger han sig representera något helt annat än den regering han tillhörde. Men han vill inte riktigt berätta vad det är.

Macrons strategi har gått ut på att provocera så lite så möjligt. Till en början sa han att han varken var höger eller vänster. Nu säger han istället att han är både höger och vänster för att locka de väljargrupper som inte har en egen kandidat inför sista valomgången.

Men den radikale vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon, som fick 19,5 procent av rösterna i den första valrundan, har inte velat stötta Emmanuel Macron. Han säger bara att han inte kommer att rösta Marine Le Pen. För att ge sitt uttalade stöd kräver Mélenchon att Emmanuel Macron ska dra tillbaka arbetsreformen El Khomri som ledde till massprotester förra året. Den gav arbetare färre rättigheter och företag mer ”flexibilitet”. Men Macron menar att det vore att ”svika väljarna”.

Emmanuel Macron leder stort i opinionsmätningnarna. Trots att Marine Le Pen har varit framgångsrik med den så kallade avdemoniseringen av Nationella fronten anses hon fortfarande för extrem av de flesta fransmän. Det största hotet mot Macron är de som tänker avstå från att rösta. Två tredjedelar av Mélenchon-väljarna tänker göra det, enligt rörelsens interna undersökning.

– Jag tänker inte rösta på en man som vill ge all makt till bankerna och ta makten från folket, säger Nourdine Oukrine.

Macron säger att han vill förnya politiken genom att tillsätta icke-politiker. Han lovar att halva hans regering ska bestå av människor som, precis som han, kommer från arbetslivet: ”företagsledare, entreprenörer eller andra professionella”. Den andra halvan kommer att bestå av erfarna politiker – men de måste i så fall lämna sina traditionella partier.

Den franska politiska makten fördelas mellan presidenten och och parlamentets två kammare – nationalförsamlingen och senaten. Presidenten har makt att utse premiärminister och kalla till nyval – men sedan måste han ha stöd i parlamentet för att få igenom sin politik. I juni hålls allmänna val till parlamentet. Eftersom Emmanuel Macron inte har något stort parti i ryggen måste han uppvakta politiker från höger och vänster. Det vanliga är att en presidents parti vinner stort även i parlamentsvalet, men som oberoende kandidat blir det Macrons största utmaning om han blir vald. Det är då den växande vänsterrörelsen hoppas få sin revansch.

Avsaknaden av en politiskt hemvist avspeglar sig även i Macrons ideologi.

– Det finns massor med bra idéer till vänster men även till höger, sa Emmanuel Macron när han ombads vara tydlig med sin linje i BFM-TV

Otydligheten är strategin. Han vill vara det sunda förnuftet som inte skrämmer någon. Hans valmöten är fyllda av ballonger och dansande supportrar, men få tydliga budskap. Macron presenterade sitt program först för en dryg månad sedan, sist av kandidaterna.

En stor del av programmet handlade om hur bra det är med internationella handelsavtal och att främja entreprenörskap och företagande. Detta ska ske genom att sänka skatter och banta den offentliga sektorn. Fransk vänster tyckte inte det lät särskilt vänster alls.

För att förstå hans ambitioner kan man titta på begynnelsebokstäverna i hans nybildade parti En Marche! (På väg): EM som i Emmanuel Macron. Eleven som alltid var bäst i klassen och gick i de bästa skolorna – den franska elitismen förkroppsligad. Nu vill han vinna ännu en tävling.

Det enda han är tydlig med är att han är positiv till EU och globaliseringen. Han skiljer sig därmed från rivalen Marine Le Pen. Han älskar EU och hon vill hålla folkomröstning om ”Frexit”. Men frågan är huruvida han är så annorlunda mot den utgående och historiskt impopulära regeringen.

En teori som har presenterats, exempelvis på ledarplats i vänstertidningen Marianne, gör gällande att detta var president François Hollandes plan. Väl medveten om sina låga förtroendesiffror ska han ha beslutat sig för att utnämna en kronprins innan han själv avstod från att kandidera. Det stod mellan hans favoriter: premiärministern Manuel Valls och ekonomiministern Emmanuel Macron. Alla tre tillhörde socialisternas högerfalang. Vad som var osäkert var om det bara var Hollande som var dödsdömd eller hela partiet.

Emmanuel Macron bröt sig loss för att starta sin egen rörelse medan Manuel Valls ställde upp i socialisternas premiärval. På så vis hade högerfalangen två kandidater. Manuel Valls besegrades av vänsterorienterade Benoit Hamon och därmed även av Macron.

Partiets högerfalang beslutade sig då för att svika Hamon och stötta Macron. Flera socialistiska toppar – däribland Manuel Valls och försvarsministern Jean-Yves Le Drian – ställde sig bakom utbrytaren. Benoit Hamon kallade det ”förräderi” och fick sedan bara 6,5 procent av rösterna i valets första omgång. Socialistpartiet tycks stå inför sin upplösning.

Blir Emmanuel Macron president på söndag måste socialistpartiets högerfalang sluta kalla sig ”socialister” om de vill sitta kvar vid makten.

– Jag är inte socialist, jag är liberal, säger Beatrice Theveniau.