Fascisternas närvaro
När Sverigedemokraterna kom in i Riksdagen i valet 2010, varnade många för normaliseringen av rasism och fascism. Somliga viftade bort idén som paranoia. Hur avlägsen var inte tanken då på att en tidning med rötter i Nationaldemokraterna skulle kunna ha en monter på Bokmässan, eller att Nordiska motståndsrörelsens närvaro i Almedalen skulle försvaras så frenetiskt?
Valåret 2014 var jag i Visby under Almedalsveckan, jag skulle delta i ett seminarium om transpersoner i kulturen. Jag bodde på en soffa i en villa en bit utanför ringmuren, långt bort från det myllrande karriäristminglet inne i centrum. På färjan såg jag fler SD-jackor än jag någonsin sett förr, så jag visste redan innan jag satte min fot på Gotland att högerextremismen skulle vara på plats.
Så fort jag lämnat min väska gick jag ned till centrala Visby för att möta en vän. Där stod nazistiska Svenskarnas parti: två högtalare på stativ, tre män i illasittande kostymer under ett litet partytält, knappt någon åhörare förutom en polisbil som stod parkerad bredvid.
De flesta jag kände där tillhörde någon av de grupper som pekas ut av nazisternas retorik, om det så var hudfärg, sexualitet, könstillhörighet eller öppet engagemang i antirasistiska, feministiska eller hbtq-frågor. Umgänget färgades av rädslan. För Sverigedemokrater, Svenskarnas parti och Nordiska motståndsrörelsen. De var ett konstant samtalsämne. Deras hotfulla närvaro omsattes under veckan också i konkreta hot mot flera aktivister, politiker och journalister.
Men vi pratar fortfarande alldeles för lite om högerextremisternas hot mot yttrandefriheten. Författaren och konstnären Kakan Hermansson har tvingats ställa in flera framträdanden det senaste året, efter hot från just den miljö som återigen ska släppas in på Bokmässan. I Umeå lägger judiska församlingen ned sin verksamhet efter nazistiska hot. I Skurup har man med hot och mordbrand tvingat ett kommunalråd att avgå.
Varför har vi blivit oförmögna att se det som så tydligt står att läsa mellan raderna? Vi vet vad de menar när de kallar sig ”svenskvänliga” eller när de säger sig vilja ”värna den traditionella kärnfamiljen” – vi vet att deras närvaro, på bokmässan, i Visby, på gator och torg, är ett implicit hot mot grupperna deras retorik riktar sig mot.
Vi vet att högerextremismen kommer att närvara på bokmässan alldeles oavsett om Nya tider får ha en monter eller ej. NMR, organisationen som enligt Säpo är det största hotet i svensk vit makt-miljö, kommer säkert stå utanför och dela ut flygblad. Nazister kommer att röra sig inne på mässan. Omringade av tusentals bokälskare kommer de kanske inte göra något större väsen av sig, kanske välta något bokbord eller täcka över någons böcker med sina egna flygblad. Ställa upp sig i trupp under något seminarium om rasism och vara allmänt buffliga.
Det är inte vad de kommer att göra inne på mässan som skrämmer mig. Det är vad deras närvaro representerar. Det är inte fascismen som har förändrats sedan 2010, det är resten av samhället. Och mer än något annat är jag rädd för vart den förflyttningen leder.